Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter har beslutat att Storbritanniens bedrivande av signalspaning inte var i enighet med lagen och innebär en kränkning av rätten till skydd för privat- och familjeliv i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Storbritanniens signalspaning har många likheter med FRA:s mandat i Sverige och domstolens senaste beslut är därför ytterligare ett starkt argument i debatten mot FRA-lagen.

FRA-lagen brister på flera punkter och en av dem är den breda autonomi som FRA får. Anders Wik, föregående överdirektör vid FRA, har uttryckt sig i debatten att vi inte behöver oroa oss för att FRA-lagen kan komma att missbrukas eftersom vi kan lita på att FRA:s tjänstemän handlar etiskt.
Anstaltens etiska handlande är givetvis något som vi bör förvänta oss men en grundläggande princip i ett rättssamhälle är att fördela handlingstagande och ansvar över flera instanser (såsom separationen av domstolar från regeringen) för att säkerställa demokrati och rättvisa.

Att vi ska kunna förlita oss på att alla statliga institutioner handlar korrekt är en självklarhet men bör likaså inte vara vårt enda skydd för den personliga integriteten eller demokratin. En lag angående signalspaning kan lätt missbrukas och måste därför lämna minimalt av beslutsfattande makt i händerna på den verkställande instansen.

Den nuvarande FRA-lagen lämnar således för mycket beslutsfattande i FRA:s händer. Det har diskuterats tidigare inom pressen att det är förlegat att särskilja på kommunikation innanför och utanför landets gränser i dagens globala informationssamhälle och FRA-lagen fyller ett tomrum angående statens avlyssning av ”utländsk” kommunikation.

Av detta följer dock inte att FRA-lagen i nuvarande form är en önskvärd förbättring. Beslutet att lagstifta om signalspaning var ett nödvändigt men djärvt initiativ och FRA-lagen i nuvarande form är troligen förhastad. Den resulterande diskussionen och uteblivande vakuumet är åtråvärt men när över 6 miljoner protestmeddelanden skickas till riksdagen så bör dock initiativet stå på ostadig grund. Området behöver laglig reglering och den nuvarande debatten är bra för att ta fram alternativa lösningar.

Carl Bildt skriver på sin blogg att ”jag skulle känna mig naken och utsatt i mitt nationella ansvarstagande om jag inte också hade tillgång till nationella sätt att inhämta viktig information”. Från en utrikespolitisk synpunkt så kan en lag som stärker skyddet av den personliga integriteten endast höja Sveriges anseende internationellt och möjliggöra svensk kritik mot länder med mindre respekt för mänskliga rättigheter.

Anders Wiks påstående att FRA-lagen inte är bland de mest drakoniska i Europa är tragiskt. Som ett framstående rättssamhälle i Europa så bör vi inte involvera oss i ett mediokert spel om vem som inte är sämst, utan arbeta för att höja ribban för skyddet av den personliga integriteten och framstå som ett föregående exempel för invånare i stater med mindre respekt för mänskliga rättigheter.

Det är uppenbart att Sverige inte är ensamma i försöken att reglera dagens kommunikation och kan således föregå med gott exempel genom att besluta att inte avlyssna individer utan brottsmisstanke och domstolsbeslut oavsett ursprung eller geografiskt läge. De kan endast vara en förbättring utrikespolitiskt samt givetvis erbjuda ytterligare skydd av den personliga integriteten för individer (svenskar såväl som andra).

Detta är måhända ett idealistiskt perspektiv men en stat som inte strävar efter det hopplöst idealistiska konceptet rättvisa kan ej utan motsägelse kallas för en rättsstat. Förhoppningsvis är FRA-lagen startskottet och inte målgången för diskussionen om hur vi kan förbättra skyddet av den personliga integriteten i dagens kommunikationskanaler.

CHRISTIAN ERNHEDE, jurist verksam i London