Samhällsdebatten påverkas i stor utsträckning av bilder. På gott och ont. Ögats port är kanske rent av vidare än örats. Många av oss kan inte glömma första gången vi såg de fruktansvärda bilderna från svältens Afrika, som kablades ut rakt in i svenska hem.
Utan Michael Buerks rapportering i BBC hade världssamfundet förmodligen dröjt mycket längre med hjälpinsatser. Bilderna räddade liv.

Tsunamins härjningar i Sydostasien bär vi med oss som bilder för all framtid. Vi lärde oss på det gruvligaste sätt, att det finns krafter som människan inte råder över.
Filmerna från tortyren i Abu Ghraib-fängelset utanför Bagdad får oss att känna den djupaste avsky. Mellanösterns problematik har satts i våra sinnen av en mängd tv-fotografer.

Men vi har också fått se storartade insatser av medmänsklighet. Tack vare all visuell information. Bilders roll och påverkan kan knappast överskattas.

Tack vare forskning och modern kunskap förmedlad med hjälp av den nya globala tekniken, får vi också möjligheter att se ljusare på
framtiden.
Vi väcks till insikt om att kunskapens träd ständigt får fler grenar och fler frukter.

Mästerfotografen Lennart Nilssons fantastiska bilder känner vi alla till. Enbart under det senaste halvåret har nya bilder också från människans inre visats världen över, också i vårt land.
Utvecklingen har möjliggjort vad som kallas 4D-ultraljud, vilket innebär att rörliga tredimensionella bilder nu kan visas.
Den 14 och 21 februari sändes i TV 4 en tv-dokumentär om fostrets utveckling, baserad på ovan nämnda teknik. Programmet som på engelska heter Life before birth har redan väckt stor uppmärksamhet i många länder.

Gynekologen som varit pådrivande är den engelske professorn Stuart Campbell, som ägnat sitt liv åt ultraljudsforskning och fosterscreening. De senaste trettio åren har han bidragit till över 500 artiklar och har varit författare eller medförfattare till över 50 böcker.

I det nyligen visade materialet lyfts sensationella bilder fram, bilder som utan tvekan har berört många av
tv-tittarna.
Hittills har debatten om abortlagens övre gräns till största delen handlat om huruvida fostret har möjlighet att överleva utanför livmodern. Nu tvingas vi ta ställning till om det är möjligt att abortera foster lika gamla som dem vi sett på tv; foster som ler, som sparkar och slår, som rör sig och blinkar med ögonen.

Att dessa foster lever råder det naturligtvis inget tvivel om. Ändå är de inte ”livsdugliga” enligt nuvarande svensk lagstiftning.

Stuart Campbell hävdar själv att det är en naturlig mänsklig reaktion att bli rörd och ”skyddande” när man ser någonting som ser ut och uppför sig som ett barn.
Är det fel att känna den empatin eller är den enda rätta medkänslan att stålsätta sig mot sina känslor och fortsätta driva rätten till sena aborter efter vecka 18?

Vi vet mycket väl att ordet abort ofta väcker blockerande känslor. Men det kan inte vara rimligt att vi i vårt land håller oss med nästan tanke- eller yttrandeförbud enbart för att abortfrågan hanterats fyrkantigt och tvärsäkert
från båda sidor.

Alla borde vi kunna resonera ärligt och i ödmjuk ton. Vi vet att abortfrågan inte är enkel och okomplicerad för någon.
Och vi vet dessutom att lagstiftningen fordrar någon form av övre gräns för när abort kan vara tillåtet.
Om fosterutvecklingen känner vi redan till att hjärtat börjar slå 21-25 dagar efter befruktningen; att de första nervimpulserna från hjärnan kan registreras i vecka sex, att alla organ finns på plats i vecka åtta, att handen kan gripa och öppna sig i vecka 11 och att möjligheten att känna smärta; existens av nervtrådar, ryggrad och thalamus, finns från vecka tolv.

Nu har vi också kunnat se bilder på barn som sparkar, grimaserar och ler. Ska detta inte över huvud taget påverka vår bedömning av hur långt i graviditeten aborter ska tilllåtas?

För personal på neonatala intensivvårdsavdelningar har det länge varit fullständigt klart att de barn som föds mycket tidigt i graviditeten redan är individer.
Barnet reagerar på allt det upplever under vården och svarar på olika
sätt på sådant som händer i omgivningen. Det visar om det trivs och kan hantera sina upplevelser, eller om det inte uppskattar sådant det känner och hör utan försöker dra sig undan - inte bara med fysiologiska reaktioner, utan med rörelser och ansiktsuttryck.
Den svenska abortlagen är unik. Inte i något annat land i EU eller i Norden tillåts abort utan prövning efter vecka 13.

I Sverige råder det aborträtt utan prövning fram till vecka 18. Den svenska abortlagen har inte heller någon övre gräns, men Socialstyrelsens rättsliga råd tillåter generellt abort endast upp till graviditetsvecka 22, en gräns som varit oförändrad under en mycket lång tid.

År 2005 beviljades 397 aborter efter vecka 18, varav merparten, 200, av ”sociala skäl”. Det motsvarade 86,7 procent av alla ansökningar.

För fem år sedan diskuterade Socialstyrelsens rättsliga råd om abortgränsen skulle sänkas. Då hävdades det att detta var onödigt, då det inte kunde bevisas att barn aborteras som skulle kunnat överleva.
Då neonatalvården
gjort ytterligare framsteg sedan dess - också om barnets ”livsduglighet” utanför livmodern - finns det anledning att på nytt pröva om en sänkning av den absoluta övre gränsen behövs; förslagsvis till vecka 18.

Då skulle det, förutom felmarginalen om en till en och en halv vecka, finnas ett två veckors spann till dess att foster kunde överleva utanför livmodern. Det vore rimligt.
Det är också sannolikt att de forskare som ägnar sig åt att få mycket för tidigt födda barn att överleva inom kort kommer att kunna sänka överlevnadsgränsen ytterligare.
Låt oss inte i ivern att ha en liberal inställning till legala aborter komma i tidsmässig konflikt med fostrets överlevnadsmöjligheter.

Det är enligt vår uppfattning hög tid att åter igen ta upp debatten med syfte att säkra en fortsatt respekt för de mänskliga livets okränkbarhet.

Vi är inte intresserade av att riva upp en känsloladdad och affekterad storm. Men vi bör kunna mäkta att ta till oss modern och aktuell forskning. Och vi måste klara av att se
verklighetens många bilder.