Imorgon träffas EU:s utrikesministrar i Luxemburg för att diskutera en eventuell uppgradering av EU:s associationsavtal med Israel. Det redan nu goda handelsavtalet är villkorat med att Israel respekterar mänskliga rättig- heter.

Israels behandling av det pale-stinska ockuperade området och verkliga steg mot en fredlig lösning av konflikten med pale- stinierna borde således vara vägledande för diskussionen.

Jag har precis tillbringat tre månader som ekumenisk följeslagare på Västbanken och har haft förmånen att med egna ögon få se hur ockupationen drabbar både israeler och palestinier. Större delen av den tiden tillbringade jag i en liten palestinsk by med ungefär 100 invånare.

Yanoun, som byn heter, är en jordbruksby där invånarna i flera hundra år levt av fårskötsel och av de tusentals olivträd som beskurits och skördats i generation efter generation.

Livet för byborna förändrades radikalt 1996 då en ensam herde som var ute med sina får attackerades av en israelisk bosättare som slog honom blodig och lämnade honom med flera brutna ben. Bosättningen Itamar, som etablerades 1984 strax utanför staden Nablus, hade nu vuxit i omfång och börjat inkräkta på Yanouns mark.

Attackerna mot byborna eskalerade och det var inte ovanligt att bosättare tog sig in i byn och slog föräldrar inför åsynen av deras barn. Får höggs ihjäl, el- generatorn slogs sönder och byns brunn med dricksvatten förgiftades.

I oktober 2002 hade byborna fått nog och flyttade till den närmsta staden. Det var första gången sedan sexdagarskriget 1967 som israeler hade lyckats fördriva ett helt palestinskt samhälle.

Omvärlden och ett antal israeliska fredsorganisationer reagerade äntligen. Observatörer skickades till Yanoun, och med ett löfte om att det alltid skulle finnas internationell närvaro i byn flyttade byborna sakta men säkert till-baka.

Men byn är inte längre densamma. På kullarna runt byn syns bosättarnas byggnader och vattentorn. Fårhjordarna får inte längre gå upp på dessa kullar, och större delen av olivträden får inte längre skördas. Yanounborna har mist mellan 60 och 90 procent av sin mark och lever nu under extremt fattiga förhållanden.

Regelbundet vandrar ett antal bosättare genom Yanoun med stora automatvapen för att visa att de fortfarande finns kvar. På nätterna lyser strålkastare från bosättningen ner på byn för att kontrollera invånarnas före- havanden.

I november förra året lovade Is-raels regering att frysa utbyggnaden av bosättningar samt att börja montera ner en del av de över 550 vägblockeringar som finns på Västbanken och som förhindrar palestiniernas rörelsefrihet.

Så har inte skett. Enligt israelisk media har beslut om att bygga 10000 nya bostäder fattats. Enligt FN-organet UNOCHA är vägspärrarna nu uppe i över 600.

I Yanoun såg jag med egna ögon hur två stora lador byggdes för bosättarnas egen djurskötsel. Och en varm dag i april kom det tre unga bosättare med varsitt automatvapen till byn och letade reda på brunnen.

En av dem klädde av sig till bara kalsongerna och klättrade ner i brunnen för att svalka sig. Detta i en relativt konservativ muslimsk by där männen går i långärmat även den varmaste sommardagen. Byrådsordföranden förklarade att detta var byns dricksvatten och lyckas till slut få dem att ge sig av.

Bara ett par dagar innan detta hade jag träffat utrikesminister Carl Bildt i Hebron på södra Västbanken. Han tillbringade två och en halv dag på det ockuperade området för att skapa sig en bättre bild av situationen och för att träffa en stor mängd palestinska företrädare.

Det var en väldigt skarp markering av en västerländsk minister att tillbringa så lång tid enbart i det ockuperade området och att bara träffa en israelisk minister, Livni, på väg till flygplatsen.

Mitt intryck var att Carl Bildt var mycket insatt i situationen och att han fick en väldigt bra inblick i hur otroligt svårt det är för palestinierna att leva med alla de vägspärrar som förhindrar deras rörlighet och hur stor skada för den palestinska ekonomin ockupationen innebär.

Den ”fakta på marken” som Israels regering fortsätter skapa med växande bosättningar, fler vägspärrar och en fortsatt utbyggnad av muren på ockuperat område förhindrar i praktiken alla möjligheter till bildandet av en hållbar palestinsk stat.

Om EU uppgraderar sitt associationsavtal med Israel ska det vara som tack för verkliga steg mot en rättvis fred, inte för en fortsatt expansiv bosättarpolitik.

Carl Bildt måste visa att hans besök i april inte bara var en tom markering – att han verkligen förstår vad som krävs för en framtida fred och samexistens mellan israeler och palestinier.

JACOB RISBERG, ekumenisk följeslagare på Västbanken

Fotnot: Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI) är ett internationellt projekt som drivs av Kyrkornas Världsråd. Syftet med närvaron är att dämpa våld, att främja respekten för folkrätten samt att genom praktisk solidaritet stödja utsatta grupper – såväl palestinier som israeler.