Europaparlamentariker Jens Holm (v) skriver i sin replik till min ­debattartikel om EU:s säkerhets- och försvarspolitik (SvD Brännpunkt 15/1) att jag undviker att behandla det ­gemensamma försvaret, som Holm anser vara ”den riktigt avgörande försvarspolitiska frågan” i Lissabonfördraget.

Och Yusra Moshtat, Stefan de Vylder och Jan Öberg (SvD Brännpunkt 17/1) beklagar att jag inte nämner ”några av de konflikthärdar som idag utgör de allvarligaste hoten mot världsfreden”.

Holm hävdar att det nya fördraget föreskriver upprustning och ett EU-försvar. Jag håller inte med. Enligt fördraget ställer länderna civila och militära resurser till förfogande för att uppnå EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska mål. Men ansvaret för försvarspolitiken och försvarsmakten förblir medlemsländernas ensak.

Beslut i försvars- och säkerhetspolitiska frågor kräver att samtliga EU-länder är överens. Alla bidrag – inklusive deltagande i Europeiska försvarsbyrån – är frivilliga. Det gäller också humanitära och fredsbevarande insatser, där ju redan idag Sverige och andra medlemsländer gör gemensam sak.

Och vid den osannolika händelsen av ett väpnat angrepp mot ett EU-land har jag svårt att se att de andra skulle vilja avstå från att stödja eller hjälpa de utsatta. Detta påverkar naturligtvis inte neutralitets- eller alliansfriheten. Det handlar helt enkelt om solidaritet.

Moshtat, de Vylder och Öberg saknar EU-stöd till återuppbyggnaden av Irak och till konfliktlösning i ­Afghanistan och Israel/Palestina. Men det är ju just det vi gör!

EU spelar en nyckelroll i alla dessa länder och många andra konflikter. Vi använder alla EU:s instrument, från humanitärt och rehabiliteringsbistånd till polisinsatser och medling.

Vi stöder försoning, politisk återhämtning och demokratiska val. När vi kan gör vi detta i en multilateral ram tillsammans med FN och andra aktörer.

Utvecklingen av försvarssamarbetet har pågått sedan 1993, alltså innan Sverige gick med i EU. Men försvaret är bara en del av vår säkerhet. Den riktigt avgörande frågan är hur vi tillsammans i EU kan garantera säkerheten i vårt när­område, hur vi kan ”omrusta” för att möta nya hot som klimatförändring och pandemier, och hur vi kan använda våra gemensamma resurser och instrument – allt från snabb­insatsstyrkor och räddningstjänst till demokratistöd och humanitärt bistånd – för att skapa fred, säkerhet och utveckling i världen.