Försvarsindustrin i Sverige omfattar idag cirka 30000 anställda. Med alla de företag som är leverantörer och utför tjänster så handlar det om sammanlagt upp till 100000 personer som har sin försörjning inom denna sektor. För Sverige som nation har den stor betydelse när det gäller forskning, teknisk utveckling, export samt produktutveckling som även har stark civil bäring. En egen försvarsindustri är en grundläggande del av vårt säkerhetspolitiska val att vara alliansfria.
Vi får inte glömma bort att vårt lands försvar fortfarande är en rent nationell angelägenhet.
Peter Hultqvist
Försvarsindustrin i Sverige måste liksom i de flesta andra länder ha en nära relation till försvarsmakten. Detta förutsätter en kontinuerlig dialog och ett gemensamt utvecklingstänkande mellan staten (regeringen) och försvarsindustrin.
Om svensk försvarsindustri på lång sikt ska kunna hävda sig internationellt krävs ett tydligt stöd från svenska myndigheter. När det inte går att hänvisa till referensobjekt inom den svenska försvarsmakten så är det svårt att med trovärdighet hävda en produkts kvalitet.
Samtidigt är det särskilt på detta område mycket viktigt att ha ett tydligt regelverk och en fungerande kontroll. Svensk försvarsmaterielexport ska självklart hålla sig inom internationella regelverk och vi ska ha en egen restriktiv svensk krigsmateriellagstiftning. Vi socialdemokrater föreslår exempelvis att vi ytterligare ska skärpa lagstiftningen med ett tydligt demokratikriterium.
Tron på en fri global marknad på försvarsområdet blir lätt enfaldig. I länder som Tyskland, USA, Frankrike och Storbritannien är samarbetet mellan försvarsindustrin och staten intimt och nära. Så har det också varit i Sverige. Men förändrade strategier har lett till att frågor allt oftare ställs om det är regeringens vilja att svensk försvarsindustri ska bidra till den svenska försvarsmaktens materielförsörjning på ett kompetent och konkurrenskraftigt sätt. Det är anmärkningsvärt att frågorna ställs.
Vi behöver ta fram en tydlig industriell strategi för materielförsörjning och samhällssäkerhet. Syftet ska vara att förtydliga det så kallade förmågebehovet, markera industrins roll som samarbetspartner och ange en inriktning på vilken typ av forsknings- och utvecklingsarbete som är viktigt. Om så inte sker så är risken uppenbar för att kompetens går förlorad och kraften i svensk försvarsindustri successivt eroderar.
Genom de långa utvecklingstiderna på avancerat försvarsmateriel så krävs ibland komplexa och långsiktiga avtalsrelationer. Staten måste kunna hantera dessa situationer. Att enbart hänvisa till konkurrensregler blir i sammanhanget ett för kortsiktigt tänkande. Vi får inte glömma bort att vårt lands försvar fortfarande är en rent nationell angelägenhet. Vi har inte gjort avkall på vår suveränitet på det området. När den nationella säkerheten påkallar det så har vi också rätt att göra undantag från EU:s upphandlingsregler.
När försvarsutskottet nyligen yttrade sig över regeringens proposition om ”upphandling på försvars- och säkerhetsområdet” markerades vikten av att regeringen ”säkerställer det nationella säkerhetsintresset”. För min del lägger jag stor vikt vid det breda stödet i utskottet för denna markering.
Ytterst handlar det om att i förhållande till företag, upphandlande myndighet och försvarsmakten kunna säkra utvecklingsarbete och materielleveranser som är unika för svensk säkerhet. Om regeringen nu inte på allvar tar sig an den uppgiften så kan det få negativa effekter för både investeringar, arbetstillfällen som försvarsmakten.
PETER HULTQVIST (S)
ordförande i riksdagens försvarsutskott
