Vad behöver försvaret och varför? För snart tio år sedan inleddes förändringen av vårt försvar från invasionsförsvar till insatsförsvar för både nationella och internationella insatser.

Utvecklingen har med jämna mellanrum ifrågasatts till förmån för en återgång till ett renodlat nationellt försvar. Nu senast är det konflikten mellan Ryssland och Georgien som har fått debattörer att argumentera för detta.

Samtidigt hörs för första gången på lång tid politiska röster för förnyad analys och kanske till och med ökade försvarsanslag.

Vilka är då behoven för det svenska försvaret i ljuset av det ryska agerandet och vad bör försvarsanslagen användas till? Enligt vår personliga uppfattning är det inte en återgång till ett renodlat nationellt, territoriellt försvar som krävs.

Varför presenteras ett renodlat nationellt försvar som den enda lösningen? Som vi ser det finns det tre huvudorsaker.

Den första är att det i debatten bara tycks finnas två extrempositioner: antingen är Ryssland inget problem alls – eller så har vi ett mer eller mindre tydligt invasionshot på plats.

Denna syn förbiser hela skalan av möjliga utvecklingar mellan extrempunkterna fred och krig och indikerar att vi lever i ett säkerhetspolitiskt vakuum. Den antar en isolerad konfrontation mellan enbart Ryssland och Sverige i en omgivning av Nato och EU-länder.

Sanningen är att vi aldrig har kunnat eller kommer att kunna försvara oss mot Ryssland (Sovjet) på egen hand; detta gällde även för invasionsförsvaret under det kalla kriget.

Den andra är att det ofta felaktigt påstås att ”försvaret är avvecklat”, att vi är helt försvarslösa. Här uttrycks ett ensidigt fokus på kvantitet snarare än kvalitet.

Insatsförsvaret jämförs med gårdagens invasionsförsvar i stället för med dagens europeiska försvarsmakter. Praktiskt taget alla länder i Europa har gått från nationella territorialförsvar till kvalificerade, tillgängliga och rörliga försvar för insatser i Europa eller globalt.

Här bortses från delar av försvaret där vi fortfarande har stor numerär, exempelvis ett modernt flygvapen av ansenlig storlek. Här hävdas också att hela det kvarvarande svenska försvaret befinner sig utomlands i olika insatser.

Sanningen är att minst 80 procent av våra förband, beroende på förbandstyp, vid varje enskilt tillfälle befinner sig i Sverige.

Den tredje orsaken är att grunden i vår försvarsdoktrin alltjämt är oförklarad för allmänheten. Våra internationella insatser förklaras ofta enbart i termer av ”freds- eller humanitära insatser”, ”att hjälpa andra”, ”solidaritet” etcetera.

Det är visserligen sant, men grundbulten är att vi aktivt försvarar Sveriges säkerhet och intressen när vi gemensamt dämpar kriser och konflikter internationellt. Farliga utmaningar eller hot bör mötas tidigt, inte sent.

Vad innebär ett mer konfrontatoriskt Ryssland, och vad behöver vi?

Den ryska utvecklingen är oroande. Vilka typer av situationer kan vi då förvänta oss i vårt närområde om denna fortsätter? Det som ligger närmast till hands är ökad rysk närvaro även i vårt närområde.

Detta i kombination med olika typer av maktdemonstrationer och konfrontationer riktade mot nära grannländer, särskilt med ryska minoriteter. Däremot är det osannolikt med invasionsföretag riktade mot Natoländer eller länder i västra Europa.

Vad behöver då försvarsmakten i en ny och mer säkerhetspolitiskt instabil omgivning? I juni föreslog försvarsberedningen ytterligare reducering av vissa insatsförband.

Vi menar dock att flera förbandstyper i dag har så få enheter att de inte uthålligt kan lösa uppgifter eller verka över större områden.

I armén behöver brigadförmågan tydliggöras och säkras med motsvarande två brigader (3000–5000 man). För detta behövs en starkare, snarare än en svagare, bekämpningsförmåga med bland annat stridsfordon, artilleri och luftvärn.

Armén påverkas också påtagligt av nya befäls- och soldatsystem. Detta är positivt och ger en kraftig effekthöjning genom ökad tillgänglighet och stridsduglighet – året runt. Utmaningen här blir att säkra ett robust system för att rekrytera och behålla personal.

I marinen bör antalet kvalificerade fartyg (korvetter, ubåtar etcetera) ökas. De utgör centrala resurser vid ett ökat spänningsläge i Östersjöområdet men har i dag liten volym.

I flyget bör på sikt antalet Jas reduceras till förmån för en bredare och mer slagkraftig vapenarsenal på flygplanen. Den samlade operativa förmågan behöver återtas genom årliga större övningar.

Vi delar beredningens uppfattning att produktions-, logistik- och stödorganisationen i försvarssektorn behöver effektiviseras och rationaliseras, detta för att skapa ökat ekonomiskt utrymme för den operativa verksamheten och insatsförbanden.

Om den senaste tidens politiska uttalanden kring möjligheten att öka försvarsanslagen, eller åtminstone undvika ytterligare besparingar, skulle bli verklighet menar vi att dessa åtgärder krävs för att garantera Sveriges säkerhet och Östersjöområdets stabilitet.

Vi behöver ha en förmåga ”både och” – att kunna försvara oss mot eventuella hot i norra Europa samtidigt som vi bidrar till att skapa säkerhet utanför vårt närområde. En hög och modern militär förmåga signalerar också en hög politisk vilja.

Dessa egenskaper krävs för att vara trovärdig som nation i en värld som är mer osäker än för tio år sedan men också långt mer dynamisk och skiftande än under det kalla kriget.

JÖRGEN ERICSSON

strategichef Försvarsmakten

MICHAEL MOORE

utvecklingschef Försvarsmakten