Kan den siste konservative släcka ljuset? Det är en befogad fråga när två tongivande europeiska konservativa partier - moderaterna och brittiska tories - gör avkall på tidigare förd politik och på liknande sätt vrids mot vänster.
I december valdes den med Fredrik Reinfeldt jämnårige David Cameron till ledare för tories. Han signalerade omedelbart att partiet skulle förändras ideologiskt.

”Det finns någonting som ett samhälle, som är skilt från staten”, var Camerons ledord med en tydlig udd mot tidigare ledarskap i torypartiet, inte minst Margaret Thatcher.

Den nye policychefen, Oliver Letwin, sa nyligen till The Daily Telegraph att de konservativa ska ”omfördela rikedomar” för att ”överbrygga klyftan mellan fattiga och rika”. Det är ord som inte ens Tony Blair under sin tid som premiärminister har tagit i sin mun.
Detta statiska synsätt, att det finns en kaka som ska delas lika, har tidigare varit främmande för Thatchers gamla parti - som i dag betecknar sig som ”New Tories”.

Men kanske mest
uppseendeväckande av allt är att de frihandelsinriktade tories har rekryterat Bob Geldof - organisatören av förra sommarens Live8-konserter - till att leda partiets arbetsgrupp inom globalisering och fattigdomsbekämpning.

Geldof är en uttalad förespråkare av ”fair trade”, rättvis handel, och skuldavskrivningar för tredje världen. Dessa åtgärder står i kontrast till den senaste toryregeringens nedskärningar i det statliga biståndet och främjande av internationell frihandel.
Detta är små men tydliga tecken på att de brittiska konservativa förändrar sin politik och lägger sig till med ett vänsterperspektiv.
Missnöjet pyr i den partifalang som röstade på Camerons utmanare, David Davis, och som tillhör de gamla tories. Utvecklingen känns igen hos de svenska moderaterna.

Föreslagna skattesänkningar, som är generösa men mindre än tidigare, ska nu inte gynna höginkomsttagare trots att det är de som betalar mest i skatt.
Fackföreningsrörelsens stora inflytande på den svenska arbetsmarknaden kritiseras inte.
Och det tidigare moderata värnandet om familjernas frihet från statlig intervention är svagare efter förslaget om ekonomiska incitament för kvinnor att få deras män att stanna hemma med barnen.
Allt detta har påpekats och kritiserats tidigare, inte minst i denna tidning. Men att trianguleringen mot, eller övertagandet av, socialdemokratisk och socialistisk politik tycks vara en trend även utomlands diskuteras sällan.

Det handlar inte bara om Fredrik Reinfeldt och David Cameron - hur kommer reformivern och lojaliteten mot de egna idéerna i Angela Merkels kristdemokratiska parti att påverkas av det gemensamma regeringsinnehavet med Tysklands socialdemokrater?

Redan nu agerar CDU för att införa en gemensam EU-skatt.
Inom borgerligheten är det vanligt att påstå att socialismen besegrades, men är det rimligt när vänsterns värdehegemoni ytterst tycks ha slukat även den frihetliga högern? Och man måste fråga sig: har konservatismen i Europa en framtid?
Maktskifte har ett egenvärde i såväl Storbritannien som
Sverige, två länder som i snart tio års tid har styrts av socialdemokratiska regeringar. Men det finns också ett starkt behov av alternativ till socialdemokratin som ideologi, inte minst när den europeiska sociala modellen rasar samman.

Kravallerna i de parisiska förorterna och över hela Frankrike vittnar om att ridån är på väg ned för den välfärdsstat som varit hegemonisk på vår kontinent i över hundra år.
Europeiska konservativa partier, inte minst deras yngre krafter, har i regeringsställning en möjlighet att vara med och bygga upp de nya systemen i stället för att försvara vänsterns uttjänta idéer. På så sätt skulle dessa partier bli moderna och inte heller behöva frukta konkurrens från nya politiska rörelser med en reformagenda, till exempel junilistan i Sverige.

För en tid sedan träffade jag Margaret Thatcher; hon blev förskräckt när jag berättade om moderaternas förskjutning mot vänster. Under hela sitt politiska liv stred hon mot den likriktning som nu präglar konservativa.

Hon förstod att
den ytterst bara skulle gynna deras motståndare.
Det är en insikt som de gamla åsiktsfränderna, som i dag överger hennes politik, bör ta till sig.