Det är oundvikligt att synen på svensk ­säkerhetspolitik delvis är en generationsfråga. När statsminister Reinfeldt och hans finansminister Borg nådde den ålder då man förstår något av det som sker i världen hade Sovjetunionens nedgång redan börjat.

De levde nästan 40 år i den bästa av världar, där förhoppningar först knyts till avspänningen och sedan till det nya Rysslands demokratiska utveckling.

Palestinafrågan är visserligen en varböld och krigen på Balkan stör bilden av den nya fredliga världen. Men inte på allvar, eftersom Balkan ses som en abnormitet som kan hanteras när de krigande väl blir inneslutna i EU:s breda famn.

Själv föddes jag när det andra världskriget bröt ut. Min generation och de som är äldre kom att präglas av kriget, dess orsaker och av svenska erfarenheter under denna period.

Därefter av det kalla krigets alla kriser, av Koreakriget, Vietnamkriget och av Israels krig 1948, 1956 och 1967.

Dessa skilda erfarenheter mellan generationerna gör att vi kan ha olika syn på det svenska försvarets behov i dagsläget.

Till det bidrar även skolans förfall, som gett oss en lång rad årskullar som saknar historiekunskaper och inte heller saknar det de saknar. Man kan ju surfa på nätet.

Jag menar nu inte att historien är en mall för bedömning av dagsaktuella händelser. Detta lika litet som man kan applicera dagens värderingar på ett historiskt skeende och betygsätta dåtida ledare.

Men det finns många lärdomar som är relevanta även för dagspolitiken. Historia och klassisk litteratur lär oss att människan inte har förändrats de senaste fyra tusen åren.

Det gäller i frågor som rör makt, pengar, hat, kärlek eller fysisk överlevnad. Men också då människor handlar utifrån ­moraliska övertygelser, religiösa, humanistiska eller politiska.

I modern tid finns ett hav av erfarenheter från Weimarrepublikens undergång att ställa i relation till Rysslands utveckling under Jeltsin och Putin.

Intressant är även att studera svenska politikers agerande mellan 1920 och 1938.

Försvarsbeslutet 1925 påverkades av en stark pacifism ute i Europa samt av den unga socialdemokratins aversion mot försvaret. Ropen om ”Aldrig mera krig” och tilltron till Nationernas Förbund präglade svensk säkerhetspolitik.

Försvaret förvandlades från en säkerhetspolitisk angelägenhet till ett tillhygge i den inrikespolitiska debatten.

Mentala låsningar och den egna propagandans försvarsfientliga innehåll blockerade sedan under resten av 1920-talet de svenska politikerna.

Man vidtog inga åtgärder när den politiska situationen i Tyskland förändrades. Inte heller när Hitler kom till makten 1933.

Först två år senare, medan Tyskland rustade för fullt, reagerade Sverige. Men 1935 tillförde man inte försvaret resurser, man bara hejdade förfallet.

Det var först 1938 som vi beslutade om en upprustning. Den var genomförd först 1948, tre år efter krigsslutet.

Vad kan vi då lära?

För det första att politiker som präglas av erfarenheter i kommuner och av livet i riksdagsutskotten kommer att vara ­ytterst obenägna att överföra resurser från andra sektorer till försvaret.

Att förneka försvarets behov kräver dock att man skapar sig en världsbild utan yttre hot.

I början av 1930-talet sågs Hitler som en obetydlig tokstolle, eller också förutsatte man att han resonerade logiskt och inte rimligen skulle kasta Tyskland in i en vettlös konflikt.

Alla dessa mekanismer inom politiken verkar idag med full kraft. Risken är att nutida svenska politiker, invävda i alla inrikespolitiska maktproblem, inte heller reagerar i tid på förändringar i vår omvärld.

Om inte väljarna ser ett växande yttre hot kommer priset för en satsning på försvaret att uppfattas som alltför högt.

Det säkerhetsproblem i vårt närområde som Putins Ryssland håller på att skapa förnekas därför av nästan alla politiker.

Man försäkrar oss visserligen att man ”följer utvecklingen”. Men det är mest en ursäkt för att slippa agera.

Man försöker på olika sätt behålla bilden av att vårt närområde är problemfritt.

Många förutsätter att EU:s så kallade ”mjuka makt” ska övertyga Putin om att fredliga och goda ekonomiska relationer med EU måste vara att föredra framför konfrontation.

Han förutsätts resonera logiskt och inte rimligen kasta Ryssland in i en vettlös konflikt. Sic! Andra åter förtröstar på Nato och ser vår säkerhet garanterad ­genom ett medlemskap.

Ibland företer Natoförespråkare märkliga likheter med anhängare till Nationernas Förbund på 1920-talet.

Vem vet hur kommande amerikanska presidenter ser på möjligheten eller ens önskvärdheten att garantera de baltiska staternas långsiktiga oberoende och hindra en rysk dominans på Östersjön?

Tjecker, polacker och finländare har alla lärt en ohygglig historisk sanning. I nödens stund står man ofta ensam och måste lita till egen kraft.

Så låt oss nu snabbt överbrygga vår generationsklyfta och se till att Sverige inte naket och blottställt tvingas möta en osäker framtid.