Omkring jul gick en TT-intervju med Svenska kyrkans ärkebiskop K G Hammar runt i medierna. Intervjun har väckt stor uppmärksamhet, eftersom Hammar här menar att det är öppna frågor om under som jungfrufödsel och att Jesus gick på vattnet verkligen ägt rum.
Det uppseendeväckande i det hela är naturligtvis inte att någon påstår att människor inte kan gå på vattnet eller spontant föda barn utan någon föregående konception. Det uppseendeväckande är att den som säger detta är ärkebiskop i Svenska kyrkan, och att alltså en representant för kyrkan nu menar att det är en öppen fråga.
Uppseendeväckande och uppseendeväckande? Tja. Den som har åtminstone en viss kännedom om den nytestamentliga exegetikens historia de, säg, tvåhundra senaste åren, vet att detta inte är några nyheter. Exegeterna - också de troende - menar att mirakelberättelsernas poäng skulle kunna ligga i något annat än deras historiska fakticitet.
Poängen med att Jesus går på vatten är inte att visa att här har vi en som har en del spektakulära
förmågor. Snarare tjänar berättelsen till att illustrera en poäng om Guds makt. Författarna till evangelierna kanske aldrig avsåg att skildra ett historiskt faktum, utan snarare att uttrycka en teologisk poäng. Plötsligt var den samtida exegetiken inte så långt borta från de gamla kyrkofädernas allegoriska tolkningar.
De exegetiska och teologihistoriska läxorna tycks många ha glömt. Katolska kyrkans biskop Anders Arborelius tillsammans med pingstvännen Sten-Gunnar Hedin går på Brännpunkt till attack mot det synsätt som K G Hammar uttryckt i nämnda intervju. Präster i Svenska kyrkan menar att Hammar inte borde uttrycka sina tvivel offentligt utan i stället söka själavård. Johan Hakelius i Aftonbladet verkar antyda att Hammar är en ”hedning”.
Man försöker desavouera Hammars mediala framgångar genom att påstå att han menar att Bibeln ”bara” är poesi. Sedan när är poesi något som kan beskrivas med ordet ”bara”? Det påstås vidare att poesi inte skulle ha med sanning att göra.
I själva verket handlar det om
en synnerligen modern dröm om entydighet och absolut auktoritet, men som gillar att klä sig i gamla kläder. Det retoriska draget att ställa Hammar mot ”klassisk kristen tro” vore, om det lyckas, ett mirakel så gott som något.
Den schweiziske teologen Karl Barth skrev en gång apropå frågan om bibeltolkning att den som saknar fantasi är invalid i en värre mening än den som saknar ett ben. Jag undrar vad han skulle ha sagt om dem som saknar både teologisk bildning och fantasi.
Ola Sigurdson
