För fyra år sedan fick Sverige nya regler för tidsbegränsade anställningar. Positivt var att reglerna blev enklare. Tidsbegränsade anställningar behövs och kan vara en väg in på arbetsmarknaden. Samtidigt har långa tider i oönskade korta anställningar negativa effekter för individen.
Före 2007 års reform bestod skyddet mot missbruk av en snårig lista över tillåtna grunder. Reformen gjorde listan kortare men innebar också en utökad möjlighet att visstidsanställa utan något särskilt skäl. Istället infördes tidsgränser som skulle skydda mot missbruk. Tyvärr utformades dessa på ett sätt som gjorde det möjligt för arbetsgivare att kringgå dem genom att växla mellan olika former av visstidsanställningar. Resultatet har blivit att många får gå år efter år hos samma arbetsgivare utan att någonsin få en tillsvidareanställning.
Redan innan reformen varnade TCO för att de nya reglerna av detta skäl inte var förenliga med EU:s direktiv om visstidsarbete, vilket kräver att medlemsländerna ska ha ett effektivt skydd mot missbruk av upprepade tidsbegränsade anställningar. När lagen trätt i kraft anmälde TCO därför Sverige till EU-kommissionen.
Efter nästan tre års utredande, och en omfattande skriftväxling Kommissionen-Regeringen-TCO, konstaterade Kommissionen i mars 2010 i en formell underrättelse till den svenska regeringen att det i Sverige inte finns något effektivt skydd mot upprepade tidsbegränsade anställningar och att Sverige därmed bryter mot EU:s direktiv om visstidsarbete.
Formella underrättelser brukar följas. Denna gång valde dock regeringen att vidhålla sin tidigare uppfattning att upprepade tidsbegränsade anställningar inte är något problem i Sverige samt att de svenska reglerna visst uppfyller EU-rättens krav.
Uppenbarligen insåg man detta inte räckte för att övertyga EU-kommissionen och i somras skickade Arbetsmarknadsdepartementet diskret ut en promemoria (Ds 2011:22) med ett försök för att tillgodose EU-kommissionens och TCO:s kritik. Förslaget är en regel i 4§ LAS med innebörden att en arbetstagare som anser att arbetsgivaren kombinerat olika typer av tidsbegränsade anställningar ”på ett sådant sätt som utgör missbruk” kan gå till domstol för att få en tillsvidareanställning.
Begreppet missbruk definieras dock inte närmare. Det enda som sägs är att anställningar inom ramen för existerande tidsgränser inte utgör missbruk men att ytterligare kombinationer av visstidsanställningar kan tyda på missbruk men inte behöver vara det. Istället hänvisar man på flera ställen till EU-domstolens än så länge rätt knapphändiga praxis, samt till svenska domstolars skyldighet att tolka svensk lag i enlighet med EU-rätten (direktivkonform tolkning).
Resultatet är en regel som dels är otydlig, dels inte är tillräcklig för att uppfylla EU-rättens krav. Enligt EU-domstolen måste nämligen ett genomförande av ett EU-direktiv ske ”på ett sådant tydligt, klart och precist sätt att krav på rättssäkerhet uppfylls” (Mål C-196/97). Detta gäller särskilt då direktivet rör rättigheter för enskilda (Mål C-144/99).
Flera tunga remissinstanser är därför kritiska. Kommerskollegium skriver ”att som i utredningen bara hänvisa till direktivkonform tolkning och lägga över ansvaret för direktivets genomförande på domstolarna är enligt kollegiet generellt sett inte tillräckligt för att tillgodose EU-rättens genomförande i svensk rätt”. Uppsala universitet konstaterar att det finns ”möjligheter att kombinera visstidsanställningar på ett EU-rättsvidrigt sätt”. Arbetsdomstolen anser att ”skulle vara en fördel för både arbetsgivare och arbetstagare att skapa en klarare och mer förutsebar ordning.”
Som en bättre lösning pekar såväl Kommerskollegium som Arbetsdomstolen på en sammanlagt övre tidsgräns för alla former av tidsbegränsade anställningar, en lösning som TCO förordade redan i samband med 2007 års reform och som EU-kommissionen lyfter i sin formella underrättelse.
Sammantaget är Arbetsmarknadsdepartementet förslag så undermåligt ur ett EU-rättsligt perspektiv att det inte kan ligga till grund för en proposition från regeringen. Skulle regeringen ändå gå vidare riskerar de att stöta på patrull i lagrådet, från EU-kommissionen och, om det skulle gå så långt, från EU-domstolen.
Under tiden skulle missbruket av tidsbegränsade anställningar och osäkerheten för arbetsgivare och arbetstagare fortgå.
INGEMAR HAMSKÄR
chefsjurist, TCO
SAMUEL ENGBLOM
jurist, TCO
