Under de senaste två decennierna har vi från olika delar av landet hört larmrapporter från sjukvården. Denna vinter är det sjukvårdens brister i Stockholm som väckt uppmärksamhet. När vinterväglag, influensa och kräksjuka slog till visade det sig att stockholmssjukvården arbetar med förskräckande små marginaler. I en region som har två miljoner innevånare och dessutom växer snabbt släpar sjukvården efter och medborgarna upplever att det för varje år blir lite värre. Väntetiderna på akuten blir längre och längre. Många har börjat oroa sig för hur det ska gå den dag de själva behöver vård när de hör berättelserna om de risker som sjukvårdspersonalen nu tvingas utsätta patienterna för, om folk med brutna ben som fått åka hem väntan på operation, om gamla människor som skickas hem i allt sämre skick till en hjälp i hemmet som är långt ifrån tillräcklig och ovärdig ett välfärdssamhälle. Om anhöriga som sliter för att kompensera det som sjukvården borde göra.

Stockholmskrisen pågår samtidigt som socialdemokraterna väljer ny partiledning vid en extra partikongress 25-26 mars. Kongressen fattar också beslut om politikens framtida inriktning där sjukvården måste ingå som en central del. Den nya partiledaren måste lyfta upp sjukvårdens framtida organisation till en nationell angelägenhet.

Socialdemokratiska kvinnoförbundet ansåg till sist att sjukvårdsproblemen fått en sådan omfattning att vi gav LO:s förre chefsekonom Dan Anderson i uppdrag att utreda frågan. Rapporten Mer vård för pengarna och mer pengar till vård presenterades vid ett seminarium den 8 februari. Till våra seglivade nationella myter hör att vi har världens bästa sjukvård. Rapporten slår hål på den myten och diskuterar ingående olika möjligheter att finansiera en upprustning av vården.

Den privatisering av sjukvården som nu pågår är en del av en större privatiseringsprocess som omfattar hela sektorn individuella offentliga konsumtionstjänster. Privata producenter av skattefinansierad vård, skola och omsorg är det första steget. Trycket är stort att gå vidare på bred front mot privat finansiering via försäkringar och avgifter, något som redan förekommer till exempel på Stockholms stora akutsjukhus. Mycket står på spel när en marknad som motsvarar nästan en femtedel av BNP, ska öppnas för privat kapital. Och starka krafter driver på. De kommer inte att avskräckas av vinstförbud eftersom det finns andra sätt att hämta hem överskottet från produktionen, vilket inte minst riskkapitalbolagen demonstrerat.

Skattehöjningar har blivit ett tabu som inte får nämnas i en seriös debatt. Numera räcker det att hänvisa till konsensus genom att i förbigående nämna att skattehöjningar är otänkbara. Ett skäl som tidigare fördes fram; att höga skatter hämmar tillväxten därför att skattekilarna försvagar incitament till sparande och utbildning, nämns sällan numera, vilket möjligen beror på att argumenten inte står oemotsagda i den nationalekonomiska forskningslitteraturen. Ett annat skäl som har framförts är att medborgarna förutsätts ogilla höga skatter och det parti som framstår som skattehöjarparti tros vara dömt att förtvina i opposition.

Medborgarnas oro för att sjukvården inte kommer att kunna ge bot och lindring den dag det behövs kommer att tvinga fram lösningar. Vi ställs nu inför två alternativ. Antingen släpper vi privatiseringsvågen fri eller också rustar vi upp den offentligt drivna och skattefinansierade vården och begränsar inslaget av privata producenter.

Det socialdemokratiska kvinnoförbundet anser att det är dags att bryta det tabu som länge har förhindrat en seriös debatt om sjukvården. Lägg fram en kalkyl för medborgarna/skattebetalarna. Så här mycket kommer det att kosta att öka antalet vårdplatser till samma nivå som till exempel Finland. Så här mycket kommer skatten att behöva höjas. Socialdemokratiska partiet måste ge klart besked om att de kommer att genomföra detta om de vinner valet. Valet 2014 måste handla om vilka principer som ska styra sjukvården. Efter valet vet vi om medborgarna är villiga att betala för att upprätthålla principerna om människovärde, behov och solidaritet.

NALIN PEKGUL

ordförande för S-kvinnor

CARINA OHLSSON

vice ordförande för S-kvinnor och riksdagsledamot