I mer än tio års tid har jag i den ­offentliga debatten varnat för en utveckling där av regeringen tillskapade myndigheter alltmer fått inflytande över kunskapsproduktionen och kunskapsförmedling i samhället.

Det har gällt myndigheter som Institutet för framtidsstudier (där Carl Tham var ordförande och som forskningschef tillsatt sina politiska gunstlingar), Nationella sekretariatet för genusforskning, som haft i uppdrag att till forskarsamhället propagera för regeringens särskilda ideologi på detta område och Svenska institutet för europapolitiska studier med återigen ett före detta socialdemokratiskt statsråd i ledningen.

Till detta kan läggas de många organ som inrättats för att finansiera forskning där av tidigare s-regeringar utsedda partiföreträdare getts ledande ställningar.

Mitt argument har varit att i ett demokratiskt samhälle gör man bäst i att skilja mellan den politiska maktutövningen och forskningens strävanden efter sanning. Forskning bör helt enkelt stå fri från direkt ­politisk detaljstyrning eftersom den annars saknar trovärdighet.

I huvudsak har mina varningar för denna utveckling klingat ohörda, inte minst inom forskarsamhället. Skälet har varit att många forskare ideologiskt sympatiserat med den tidigare s-regeringens ideologiska strävanden och i många fall med stor beredvillighet engagerat sig i (och tagit emot anslag) från dessa myndigheter.

Nu har över 250 svenska forskare skrivit på ett upprop mot att den borgerliga regeringen gett myndigheten Forum för levande historia i uppdrag att belysa kommunistiska regimers brott mot mänskligheten (DN ­Debatt 2/4).

Uppropet saknar enligt min mening trovärdighet eftersom man inte tidigare protesterat när socialdemokratiska regeringar gjort precis samma sak som den borgerliga regeringen nu gör.

En försvarlig del av dem som ­undertecknat uppropet har tidigare accepterat socialdemokratiska regeringars verksamheter, som på pricken liknar vad de nu kritiserar. I vissa fall har man till och med medverkat aktivt i likvärdiga verksamheter när de gått under socialdemokratisk flagg. Därmed saknar uppropet mot den borgerliga regeringens kampanj mot kommunismens illdåd konsekvens.

Ett forskarsamhälle som är tyst när socialdemokratin stoppar fingrarna i sanningens syltburk, men protesterar när borgerliga rege­ringar gör samma sak, skadar ­genom sin principlöshet försvaret för en fri forskning.