Säkerhet på nätet är en komplicerad fråga. Komplicerad därför att det egentligen inte är en fråga utan en hel mängd frågor. Vi skulle kunna dela upp nätsäkerhet i två huvuddelar: teknisk och personlig säkerhet.

Den tekniska handlar om att skydda sig från datorvirus, att ingen ska kunna logga in på andras konton, osv.

Den personliga säkerheten handlar om att skydda barn från sexuella förövare som söker sina offer på nätet, se till att ingen trakasseras, skydda barn från olämpligt innehåll och liknande.

Självklart finns det sådant som hamnar i en överlappande zon; att logga in på någon annans konto kan till exempel användas för att trakassera någon. Uppdelningen är ändå väldigt viktig eftersom den styr vilka som kan sägas vara experter på säkerhet.

Idag diskuterar vi inte att det finns en skillnad och det gör att vi inte heller kan bedöma vilka som är experter och alltså vilka vi ska lita på.

Idag släpptes en rapport från nätsäkerhetsföretaget Symantec, en rapport om ungas personliga säkerhet på nätet.

Företaget sysslar enligt sin hemsida med säkerhetslösningar som verkar vara av den tekniska arten. Och jag tvivlar inte på att de är experter på det, de är säkert väldigt bra på det de gör.

Men är de experter på ungas personliga säkerhet på nätet? Knappast.

För de frågorna kräver att man också väger in annat än teknisk säkerhet. Om vi till exempel vill skydda våra barn från alla faror i livet vore det smartaste att hålla dem hemma hela tiden, helst i knät, så att ingen farligt kan hända dem.

De sociala konsekvenserna skulle emellertid bli för stora och de flesta av oss låter ändå barnen vara ute i trafiken och gå till skolan trots att båda dessa miljöer är bevisat farliga.

Vi vet att de inte bara farliga, de är även utvecklande och nödvändiga.

På samma sätt måste vi ha experter som talar om för oss vad som kan vara en rimlig säkerhetsnivå på nätet. Det räcker inte att experterna talar om vad som kan gå fel eller att lista de värsta scenarion man kan fantisera ihop och tala om hur man undviker dem.

Vi måste också diskutera vad som är en rimlig risknivå, vad som motsvarar att gå till skolan eller träna fotboll. Och till det krävs det andra experter än de företag som utforskar teknisk säkerhet.

Det krävs barn- och ungdomsforskare, sociologer, historiker, pedagoger, psykologer och andra som kan sätta den kunskap vi har om unga och nätet i ett sammanhang. Först då kan vi nå en vettig nivå där barn skyddas men samtidigt får behålla sin integritet och frihet.

Dessutom måste man väga in det faktum att det företag vi pratar om har en produkt att sälja. Det ligger delvis i deras intresse att blanda bort korten och kalla allt för nätsäkerhet. De vill att personlig och teknisk säkerhet ska vara ett och samma så att de kan säga att deras produkter skyddar barn.

Det här är egentligen ingen kritik mot det företag som gjort denna undersökning, inte heller är det kritik mot andra företag som tar på sig denna uppgift.

Situationen idag i Sverige och i många andra länder är att det inte finns någon myndighet som har fått i uppdrag att göra forskningsöversikter och utifrån detta ge goda råd i dessa aktuella men ohyggligt komplexa frågor.

Medierådet har fått regeringens uppdrag att titta på frågor om unga och medier men de tilldelas inte medel för att samla in aktuell forskning. Det arbete de genomför är beundransvärt och de använder de otillräckliga resurserna fantastiskt bra men det räcker inte på långa vägar.

Inte heller har vi några nationella direktiv till exempelvis skola och lärarutbildning att arbeta med detta. Detta sammantaget gör att fältet ligger öppet för de kommersiella krafter som önskar tjäna pengar på de upplevda problemen. Och det har de väl all rätt att göra, det skiljer sig kanske inte från att sälja säkra bilar.

Så min kritik handlar snarare om regeringens tystnad. Att de som har den politiska makten har överlämnat hela frågan om ungas personliga säkerhet på nätet till de kriminella krafter som utnyttjar unga och till de kommersiella krafter som tjänar pengar på vår oro för barnen.

Det som krävs idag är att regeringen sätter in stora resurser och ger exempelvis Medierådet och Ungdomsstyrelsen uppdraget att sammanställa vetenskaplig kunskap om ungas personliga säkerhet på nätet. Ett krav måste också vara att skola och lärarutbildning får tydliga signaler om att dessa frågor måste avhandlas i deras respektive utbildningar. Då först kan vi motverka och förebygga de negativa sidorna hos nätet.

Elsa Dunkels är forskare vid Umeå universitet

Institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap