I Högsta domstolens beslut den 8/2 2006 har sekretesslagen, lagen om etikprövning i forskning som avser människor, sekretessförordningen, lärarundantaget och Helsingforsdeklarationen i avgörande stycken förklarats ogiltiga.

Ett stort antal medicinska forskningsprojekt måste nu omedelbart avbrytas, eftersom de sekretesslöften som givits till försökspersonerna har förklarats olagliga.

Dagligen luras nya svenskar att delta i medicinska forskningsprojekt på motsvarande falska premisser.

De läkare som, i likhet med mig, vägrar bryta, av staten beordrade, sekretesslöften kommer, om sekretessbelagda handlingar begärs utlämnade av privatpersoner, att åtalas och dömas.

Medicinsk forskning bygger på förtroende mellan läkare och patient /klient. Som deltagare i ett medicinskt forskningsprojekt går man med på att delta först efter att ha fått noggrann muntlig och skriftlig information om projektet, inklusive vilken sekretess som gäller.

Forskaren själv beordras av staten att med sin namnteckning lova deltagaren ett antal saker, samt att utfärda specifika löften avseende sekretess. Forskningen får inte påbörjas utan att projektet först har godkänts av etisk nämnd/kommitté.

Den statliga etiska kommittén /nämnden påbjuder således den skriftliga information som skall meddelas och vilka löften om sekretess som skall ges.

Hur detta skall gå till är numera reglerat i Lagen om etikprövning i forskning, tidigare genom praxis. Av lagen framgår att studiedeltagarna skall få uttömmande och begriplig information och under inga omständigheter föras bakom ljuset.

HD anser att det var brottsligt av mig att vägra lämna ut strängt sekretessbelagda psykiatriska forskningsjournaler till två privatpersoner, som varken hade specifikt forskningsprojekt eller etiskt godkännande för att granska journalerna.

Jag hade tillsammans med flera andra läkare, däribland docenterna Peder Rasmussen och Carina Gillberg och Socialstyrelsens barnpsykiatriexpert Lars Hellgren, på uppdrag av den etiska kommittén, gett stränga sekretesslöften till försökspersonerna.

Vi hade, på statens uppdrag, lovat deltagarna att ingen utanför den grupp av forskare som träffade dem, skulle få del av de integritetskänsliga uppgifter de lämnade till oss.

Läkarsekretess har tusenåriga anor och utgör grunden för läkaryrket. Att beakta sekretess i all patient/klientvård är en princip som är lika okränkbar som den sekretess som gäller för advokater och journalister (meddelarskyddet).
Sekretesslöften kan självklart inte brytas. Patienter i sjukvården förväntar sig (lagstadgad) sekretess.

Att meddela andra läkare, som inte är direkt involverade i vården av patienten, något om patienten utan att hon/han givit sitt medgivande, är ett allvarligt brott som medför straffansvar.

Läkarsekretessen är, förutom i lag, också reglerad i bindande, internationella konventioner.
Forskande läkare arbetar under ytterligare krav på strängaste sekretess. Försökspersonerna medverkar frivilligt i forskningen.

Deras rättigheter, inte minst vad gäller personlig integritet, finns reglerade i Världsläkarförbundets Helsingforsdeklaration, en deklaration som anbefalls av svenska staten som grunden för etik i svensk medicinsk forskning.

I deklarationen sägs klart att inget lands lagar eller förordningar får användas som förevändning för att inte följa de etiska regler som finns i deklarationen. Det aktuella fallet handlade om barn och föräldrar som utlovats sträng sekretess.

Löftena var inte mera långtgående än vad som är brukligt i psykiatrisk forskning.

Identiska/snarlika löften har bevisligen inom liknande medicinska projekt, lämnats av massor av andra medicinska forskare inom ramen för de regelverk och den praxis som meddelats av staten (Vetenskapsrådet, universitetens etikkommittéer och av domaren Gunnar Dyhre, som avkunnade de ifrågasatta kammarrättsdomarna i det aktuella ärendet).
Att bryta sådana löften vore att begå tjänstefel, oberoende av eventuellt felaktiga kammarrättsdomar.

HD:s beslut innebär att deltagare i svenska medicinska forskningsprojekt inte kan utlovas någon sekretess överhuvudtaget. Därmed placerar sig Sverige internationellt i en särställning, som kommer att omöjliggöra deltagande i internationella samarbetsprojekt.

Detta, Thomas Bodström och Leif Pagrotsky, är en orimlig konsekvens av HD:s ställningstagande. En annan sådan är att svenska regeringen i det pågående dramat om NIH-medel till svensk medicinsk forskning nyligen fört USA:s högsta forskningsetikbevakande institution bakom ljuset när det gäller Sveriges respekt för personlig integritet i forskning.

Det kan heller inte vara rimligt att, som i mitt fall, (1) först av staten - genom Göteborgs universitets etiska kommitté - åläggas att ge stränga sekretesslöften (personligen och med egen namnteckning) för att få genomföra medicinsk forskning, (2) därefter av staten - genom Göteborgs universitets rektor - åläggas att bryta dessa sekretesslöften under hot om anmälan till Statens Ansvarsnämnd, (3) sedan av staten - i form av JO och åklagare - åtalas, och (4) till sist av staten - domstolarna - dömas för att man inte brutit de sekretesslöften, som man av staten beordrats ge.

Någonting är uppenbart fel i denna kedja, men det är svårt att se hur felet kan vara mitt.

HD:s beslut innebär att de tusentals medicinska projekt som pågår /genomförts i Sverige på basen av identiska/snarlika löften som de som vi givit, omedelbart måste avbrytas/läggas ned.

Deltagarna har, enligt HD, förts bakom ljuset. Dagligen luras nya svenskar att delta i medicinska forskningsprojekt på motsvarande falska premisser.

Det ankommer på er, herrar ministrar, Bodström och Pagrotsky, att skyndsamt vidta nödvändiga åtgärder.