Än en gång brinner det i våra förorter, nu senast i Tensta, Rinkeby och Rosengård. Alla som har försökt att på djupet analysera vad som händer, vet att det handlar om ytterst komplexa problem. Bilden av det som sker och av orsakerna varierar utifrån vem man lyssnar på.

Unga människor i förorterna berättar historier om hur poliser agerar respektlöst och utan urskiljning, de upplever att alla dras över samma kam. De upplever att välutrustade poliser med ett språk byggt på kanslisvenska dyker upp i deras områden med krav på att bli respekterade och åtlydda utan att själva lyssna, förklara eller ge respekt. Ungdomarnas upplevelser och åsikter om polisen kan bygga på ett enda möte med dem. Olyckligt är det då om denna erfarenhet görs i samband med en större polisinsats som den i exempelvis Tensta.

I förorterna, precis som överallt annars, är det ytterst svårt att komma in utifrån och agera bland människor eller sammanhang man saknar en relation till. Exakt samma problem finns i Irak och Afghanistan, där främst amerikanska soldater med uppdraget att tillföra trygghet, genom respektlöst agerande och brist på kunskap och relationer, många gånger skapar icke önskvärda situationer och en dålig relation till lokalbefolkningen.

Polisen Johnny Lindh har i medier konstaterat att det som händer i Tensta och Rinkeby i grunden är ett politiskt problem. Integrationspolitiken har misslyckats; ungdomar klarar inte skolan och kommer inte in på arbetsmarknaden, vilket utgör en utmärkt grogrund för ett stigmatiserat utanförskap som ofta tar sig uttryck i kriminalitet och kravaller.

Självklart är det våra politiker som har ansvar för att satsa de resurser som krävs för att alla ungdomar som lämnar skolan har fullgoda betyg och möjlighet att ta sig ut på arbetsmarknaden. De politiska beslut som tas blir dessutom ofta för små och för långsamma för att få någon ordentlig en effekt på unga som verkligen behöver dem. Om man skulle börja betrakta våra unga som investeringar istället för kostnader, så skulle vinsterna med sociala insatser bli oerhört mycket tydligare.

Bland de hundrats ungdomar som varit på plats under de senaste bråken i förorterna så är det en relativt liten grupp unga främst män som startar och gör sig skyldiga till bränderna, skadegörelsen och stenkastning mot räddningstjänst och polis. De är självklart direkt ansvariga för det som händer. De förstör dessutom det sammanhang som de själva och deras familjer bor i. Det vore i rimlighetens namn ”klokare” att elda upp en skola i en annan stadsdel. Varför gör de inte det?

Svaret ligger nog i att det är på mammas gata man känner sig hemma och trygg nog att göra det man gör. Man tänker inte så långt som att man förstör för sig själv, sina vänner och grannar. Man tänker inte alls längre än till nuet. I nuet händer något i en annars hopplös situation, där man saknar mål för sin egna personliga framtid. Adrenalinet pumpar, polisen och räddningstjänsten blir motståndare i en katt och råtta lek. De får ta emot den besvikelse och frustration som ungdomarna bär på. De som inte är bjudna till festen kommer att bespotta den och förstöra den… de är ju inte välkomna. De är oönskade och uteslutna. Symboliskt nog så är det den egna barndomen de eldar upp och förstör, det i sig är värt att fundera kring.

Man kan lätt konstatera att alla inblandade bidrar till och gör fel i den akuta överhettade situationen, vem som gör mest fel är svårt att avgöra men alla ungdomar, poliser, politiker, tjänstemän och boende har alla en del i skeendet.

Polisen har en svår uppgift eftersom de skickas till platser och människor de inte har någon relation till. Polisen behöver internt diskutera hur de bör bete sig i situationer som dessa. Hur deras eget agerande påverkar situationen i och relationen till stadsdelen och de unga? De behöver, precis som amerikanerna i Irak och Afghanistan, agera respektfullt och med förståelse för det sammanhang de befinner sig i. Den lokalt förankrade polisen med relationer till ungdomar och boende i våra stadsdelar är tyvärr en bristvara.

De politiska besluten om investeringar i våra barn och ungdomar måste öka. Vi har inte råd med långbänkar och uteblivna satsningar. De socioekonomiska bokslut som i dag görs av bland andra nationalekonomen Ingvar Nilsson, visar med all tydlighet att det finns stora vinster för samhället om man för en proaktiv ungdomspolitik. En individ i utanförskap, likt de ungdomar som står på förortstorget, genererar en kostnad på cirka 1 000 000 kronor per år för samhället. Så investeringspengar borde verkligen finnas.

Det finns också ett lokalt ansvar i Rinkeby, Tensta och Rosengård, vi tänker då inte främst på de lokala tjänstemännen varav en hel del bor någon annanstans, utan de boende i stadsdelarna. De måste, likväl som irakier och afghaner, oavsett de olika etniska och religiösa tillhörigheterna, ta ett eget gemensamt ansvar för sin trygghet och sitt land eller sin, i detta fall, stadsdel. Det finns otaliga föreningar och organisationer som i situationer som denna kunde ta ett större ansvar genom att faktiskt återta det offentliga rummet på kvällar och helger. Föräldrar, släktingar och grannar kan också gå ut och markera ägandeskap för att skydda sina barns möjlighet till trygghet och skolgång.

Om detta skulle inträffa så skulle ”katt och råtta leken” mellan tillrest anonym polis utan relation till området eller dess innevånare och de frustrerade lokala ungdomarna brytas. Ungdomarna skulle istället för som nu få intern ”cred”, mötas av ifrågasättande och ett skambeläggande av handlingarna. Ungdomarna skulle sedan i den bästa av världar rekryteras av de olika organisationerna för att sedan inom dem växa, utbildas och få en plats på ”festen”.

Fryshuset vill gärna vara med i en sådan process, vi skulle gärna dela med oss av våra metoder och de erfarenheter vi har av att organisera och utbilda ungdomar. Vi tror oss också ha de rätta kontakterna och relationerna till sammanhanget för att ha ett mandat att hjälpa till, inte ta det fulla ansvaret, för det äger de boende själva i stadsdelarna.

JOHAN OLJEQVIST

vd Fryshuset

BIRGITTA STYMNE GÖRANSSON

ordförande Fryshuset

Fler artiklar om Järvalyftet: