Långtidsarbetslösheten har länge uppmärksammats som ett allvarligt problem.

Enligt SCB:s arbetskraftsundersökning uppgick antalet långtidsarbetslösa (mer än sex månader) i april i år till drygt 110 000 personer, eller en tredjedel av alla arbetslösa. Men de verkliga problemen är större än så. Mycket större.

I Arbetsförmedlingens Arbetsmarknadsrapport 2011 framgår att en alarmerande hög andel av de arbetssökande har en historia av ständigt återkommande arbetslöshet varvat med deltagande i olika program. Av samtliga inskrivna på förmedlingen i september 2010 hade nästan hälften, närmare 200000 personer, varit arbetslösa eller i olika program i mer än tolv månader under den senaste två-årsperioden. Chansen att mer permanent komma ut i jobb för den som redan är långtidsarbetslös är minst sagt mager. Arbetsförmedlingen har en troget återkommande kundkrets av arbetssökande. Av alla som ”nyregistreras” under ett år är regelmässigt 70-80 procent ”gamla bekanta”.

Arbetslösheten utgörs alltså till mycket stor del av samma människor som sitter fast i en tröstlös rundgång mellan öppen arbetslöshet, arbetsmarknadsprogram och korta tillfälliga jobb. Det är uppenbart att arbetsmarknadspolitiken inte är i närheten av att leva upp till ambitionerna i den politiska retoriken. Nettoeffekten av de olika program som syftar till att få ut arbetslösa i jobb är häpnadsväckande låg.

För dem som genomgått en arbetsmarknadsutbildning eller haft praktikarbete beräknas sysselsättningschansen efter ett år ha ökat med mindre än 10 procentenheter. Resultaten för program som innefattar arbete med lönesubvention är bättre, men kommer med cirka 30 procentenheters nettoeffekt ändå inte upp till vad som skulle kunna betraktas som anständiga nivåer. Programmen kan göra nytta för en hel del enskilda individer som har ett bättre utgångsläge redan från början, men för de långvarigt arbetslösa måste de på det hela taget betraktas som förvaringsprogram. Det är en ovärdig hantering av människor i en utsatt situation.

De instrument som Arbetsförmedlingen förfogar över för att motverka långtidsarbetslösheten har i grunden inte förändrats trots en aldrig sinande ström av nya beteckningar på programmen.

Det som Arbetsförmedlingen mäktade med till och med 1980-talet, kan inte nu klaras med i stort sett samma arbetsmarknadspolitiska medel, eftersom arbetsmarknaden har förändrats kraftigt. Då pendlade arbetslösheten mellan 2 och 4 procent som ett resultat av bland annat en inflationsdrivande överefterfrågan på arbetskraft. Nu pendlar arbetslösheten mellan 6 och 10 procent. Till detta kommer en hårdnande kostnadspress hos företagen, som helt rationellt vid varje rekryteringstillfälle försöker hitta den bästa för jobbet och undvika en dyrbar felrekrytering.

De som betraktas som mindre konkurrenskraftiga sorteras bort. Deras chanser att komma med i anställningsflödet försämras allteftersom allt fler arbetsgivare redan bedömt dem. För dem hjälper det inte med ”coachning” och ännu mer intensivt jobbsökande. Den ojämnt fördelade arbetslösheten får sociala konsekvenser som på sikt är långt allvarligare än det ekonomiska produktionsbortfallet. Utsorteringen leder till utslagning och utanförskap.

Jämfört med den svenska arbetsmarknadspolitikens ”guldålder” fram till 90-talskrisen, har vi ett efterfrågegap på runt 4-6 procent av arbetskraften. Det motsvarar ungefär de nu cirka 200 000 långtidsinskrivna och ständigt återkommande arbetslösa på Arbetsförmedlingen. Det finns politisk enighet om att detta gap inte kan fyllas genom inflationsdrivande efterfrågestimulanser. Men det är också tydligt att vare sig utbudsstimulanser eller traditionella ”ams-åtgärder” kan göra det.

Både regering och opposition har deklarerat att valet 2014 främst kommer att handla om jobben. Utanförskapet ska bort, alla ska med. Men ingen sida verkar vara medveten om utsorteringens omfattning och förödande konsekvenser. Och ingen sida presenterar förslag som öppnar upp arbetsplatserna för de stora och växande skaror av människor som är mer eller mindre permanent utestängda från möjligheter till egen försörjning.

För att kunna göra något åt problemet måste man börja med att beskriva det som det faktiskt ser ut. Här har Arbetsförmedlingen som expertmyndighet ett tungt ansvar. Men det är ett ansvar som man verkar försöka glida undan. I sin årsredovisning för år 2011 presenterar man en generande glättad bild av verksamhet och resultat. I stället för att tala om för regeringen att man, med de medel som står till buds, inte tillnärmelsevis kan leva upp till de vackert formulerade målen i sin instruktion, levererar man ett pr-dokument om sin egen förträfflighet.

Styrelsen för Arbetsförmedlingen borde förstå bättre än så. Man borde värna sin egen integritet och i klartext peka på det stora glappet mellan politisk retorik och verklighet. Det är trots allt en avgörande skillnad att ansvara för en viktig samhällsverksamhet, jämfört med att sälja kosmetika.

CLAES ALMÉN

BJÖRN VON HELAND

BERNDT MOLIN

PER SILENSTAM

tidigare verksamma i AMS ledningsgrupp