Förödande ingrepp i försvaret

Det fanns en tid , då man utan att riskera landets säkerhet kunde ägna kraft åt att diskutera försvarets fredsorganisation inför ett försvarsbeslut. Det är inte längre möjligt. Det går inte att lägga ned garnisoner eller flottiljer utan att landets initiala försvarsförmåga skadas. Möjligen finns två undantag.

De som kan raderas från kartan utan allvarliga konsekvenser är jägarförbanden i Arvidsjaur och Karlsborg. En radikal minskning av försvarets centrala ledningsfunktioner vore önskvärd, men har alltid visat sig omöjlig att genomdriva under de år jag har följt försvarsbesluten sedan 1972.

Att behöva välja mellan pansarförband i Skövde eller i Revinge är ytterst motbjudande. Med transportsläp (om sådana ännu finns!) kan förband från Västergötland snabbt nå Mälardalen eller hamnarna på Ostkusten, om vi behöver sända förband till Baltikum. Att lägga ner Revinge innebär risker vid en spänningsökning i södra Östersjön.

Mest oroande med ÖB:s förslag är ingreppen i vår förmåga till strid på svenskt territorium. Vår avskräckande förmåga ökar mångfalt om en angripare måste räkna med att möta stridsvagnar. Att skrota sextio av världens bästa stridsvagnar på grund av en budgetmässig kortsiktighet, lägger ett tungt ansvar på den regering som genomdriver ett sådant beslut. Det trendiga talet om lättrörliga bataljoner visar att internationella uppgifter, trots påståenden om motsatsen, fortsatt styr planeringen.

Strid på eget territorium kräver stridsvagnar i integrerade brigadförband, om man skall ha rimliga chanser att gå i strid utan stora förluster.

På samma sätt förhåller det sig med flygvapnet. Den som inte är förblindad kan vid en hastig blick på kartan se att jaktflygplan måste finnas tillgängliga i tre områden: i Övre Norrland, i Stockholmsområdet och över södra Östersjön. Flottiljen i Uppsala måste därför stegvis återupprättas, ju förr desto bättre.

ÖB:s planering för Uppsala tycks blockera den möjligheten. Att lägga ner flottiljen i Ronneby vore en säkerhetspolitisk dåraktighet. Det innebär att vi frånsäger oss kontroll av luftrummet över södra Östersjön, vilket dessutom gör det omöjligt att agera med marinens fartyg ute till havs. Björn von Sydows framförda krav på att bevara 100 Jas-flygplan är rimligt. Allt därunder leder till ingrepp i flygvapnets basering och med den geografiska prioritering som ovan angivits, måste man då först diskutera flygskolans fortsatta existens i Linköping och därefter överväga framtiden för flottiljen i Västergötland till förmån för Uppsala.

Om man lägger ner marinens amfibiebataljon påverkar det försvaret av Gotland. Bataljonens värde ökar när Gotland, som läget är idag, saknar militära förband. Rätt grupperad och med hög beredskap ger den en chans att föra förband till Gotland även om vi kommer att vara sent ute.

Det som här sagts, kommer att bemötas med att det blir för dyrt och att budgetramen är färdigförhandlad. I ljuset av vad som skett är detta ett omöjligt ställningstagande. Man kan inte hävda att Georgienkriget har lett fram till insikten att även Sverige måste försvaras – ja, till och med hela Sverige – och i nästa stund framhärda med en budget som förintar de resurser uppgiften kräver. Det måste bli ett slut på pratbubblorna som rullar ut från försvarsdepartementet i en oändlig ström, skimrande lätta i sin tomhet.

Det är uppenbart att mer pengar måste till, om inte skadorna skall bli oreparabla. Också andra insatser måste göras för att underlätta en viss återuppbyggnad av vårt försvar.

Arméns hela krigsorganisation behöver inte vara stående eller kontrakterad. Till ringa kostnad kan vi använda värnpliktslagen och skapa en tredje linjens förband med värnpliktiga soldater eller med dem som tidigare har varit anställda och kontrakterade. Att behålla två stridsvagnsbataljoner relativt snabbt gripbara skulle på så sätt inte vara en omöjlighet.

Socialdemokraternas förslag att reducera våra förband utomlands behöver övervägas. Det relevanta motiv som framförs för åtagandet i Afghanistan är de humanitära behoven. Rätt så, eftersom den krigföring som leds av USA för var dag går allt sämre och är ett krig som inte kan vinnas. Våra egna insatser med utsända patruller från en välbefäst bunker gör inte någon skillnad. För det krävs massiva civila åtgärder långt, långt utöver vad vi nu presterar. Dessa behöver säkert militärt beskydd, men vår insats är i grunden en humanitär verksamhet.

I vårt ekonomiska trångmål finns därför två möjliga lösningar – att ta hem våra soldater eller att betala insatsen med våra biståndsanslag. I den lågkonjunktur vi nu gått in i, borde det vara möjligt för riksdagen att på detta sätt bidra till att rädda försvaret från de förödande ingrepp som ÖB:s planering innebär.

Bo Pellnäs

säkerhetspolitisk kommentator