Björn-Ola Linnér och Steve Rayner

Det krävs en satsning på uppemot 90 miljarder US-dollar årligen för enbart forskning, utveckling och demonstration för att nå tvågradersmålet.

Björn-Ola Linnér och Steve Rayner

Klimatkonferensen i Durban är avslutad och resultatet blev som väntat magert. Det är nu dags att gå vidare från Kyotoprotokollet. Sverige bör gå i bräschen för att EU i stället prioriterar ett avtal om investeringar i innovation och spridning av koldioxidsnål energiteknik.

Men ett än viktigare problem för Kyotoprotokollet är att det helt enkelt visat sig vara mycket väsen för lite ull. Kyotoprotokollets ringa förmåga att minska utsläppen av växthusgaser kan i bästa fall karaktäriseras som en liten, men kostsam, justering av koldioxidsamhället.

Strategin med utsläppstak och handel med utsläppsrätter visar inga tecken på att den förmår att stimulera den fundamentala omställning av energisystemen som behövs för att säkra global hållbar utveckling samtidigt som den globala uppvärmningen begränsas till maximalt 2 grader jämfört med förindustriell nivå.

Utvecklingsländerna står inför ett kraftigt stigande energibehov de närmaste tre decennierna. Om inte huvuddelen skall komma från fossil energi, förutsätter det en aldrig tidigare skådad satsning på innovationer och spridning av koldioxidsnål energiteknik. Internationella energiorganet IEA drar slutsatsen det krävs inget mindre än en ”energirevolution”.

Ö-nationen Maldiverna är ett av de mest sårbara länderna för ett varmare klimat. I ett upprop för akuta åtgärder inför klimatförhandlingarna i Durban uppmanade Maldivernas president, Mohamed Nasheed, världens länder att lägga kraften på investeringsmål för ren energiteknik i stället för att fastna i diskussioner kring olika siffermål för länders koldioxidminskning.

Vi föreslår därför att Sverige verkar för ett globalt avtal där klimatkonventionens parter förbinder sig till ett gemensamt investeringsmål för offentlig finansiering av forskning, utveckling, demonstration och spridning av koldioxidsnål energiteknik. Ett sådant avtal bör lämpligen lanseras 2012 – FN:s år för hållbar energi för alla. IEA uppskattar att det krävs en satsning på uppemot 90 miljarder US-dollar årligen för enbart forskning, utveckling och demonstration för att nå tvågradersmålet samtidigt som de förväntade ökningarna i globalt energibehov tillgodoses. Det skulle kunna bilda utgångspunkten för ett investeringsavtal.

De finansiella bidragen till ett sådant avtal kan utgå från länders betalningsförmåga. En enkel modell är att länders bidrag baseras på ett medelvärde av deras del av den globala bruttonationalprodukten och deras bruttonationalprodukt per capita under en tioårsperiod.

Med ett mål på 90 miljarder US dollar skulle det innebära att Sverige tiodubblar utgifterna för forskning, utveckling och demonstration av koldioxidsnål energiteknik jämfört med vad vi satsade 2008. Vi skulle ändå ligga långt under Maldivernas nuvarande mål på att investera 2 procent av bruttonationalprodukten i ren energiteknologi.

En sådan modell kan förfinas genom att till exempel undanta den miniminivå som behövs för att uppnå medborgarnas basbehov.

Den internationella förhandlingsbarometern visar på ett starkt stöd och ett litet motstånd bland deltagarna på klimatförhandlingarna mot att fördela åtaganden på betalningsförmåga. Det gäller för deltagare från såväl fattiga som rika länder, för regeringsrepresentanter såväl som icke-statliga organisationer.

Hur varje land ska använda huvuddelen av sin finansiering måste vara upp till nationella prioriteringar. En avsevärd andel bör dock gå till att skala upp klimatkonventionens mekanism för tekniköverföring samt till kapacitetsbyggande för forskning och utveckling inom ramen för konventionens mekanism för nationellt anpassade minskningsåtgärder i utvecklingsländer (NAMAs).

En satsning på ökad tillgång av billigare alternativ till fossil energi är fundamental för fattigdomsbekämpning och klimatanpassning. Det är ett stort misslyckande att långt över en miljard saknar tillgång till elektricitet och över två miljarder är hänvisade till hälsofarliga bränslen för matlagning.

Utveckling och spridning av nya innovationer är ingen mirakelkur. Det är inte en tillräcklig, men en nödvändig åtgärd. Investeringar i en ofrånkomlig energimodernisering är därför en fruktbar utgångspunkt för ett globalt klimatavtal.

BJÖRN-OLA LINNÉR

professor, Centrum för klimatpolitisk forskning, Linköpings universitet

STEVE RAYNER

professor och föreståndare för Institute for Science, Innovation and Society, Oxford University