Torsdagen den 9 november presenterade generalsekreterare Kofi Annans särskilda högnivåpanel om FN:s bistånd sina rekommendationer. De handlar om utveckling, humanitär hjälp och miljöskydd. Panelen konstaterar att FN har möjligheter som ingen annan organisation kan matcha.
FN har legitimitet i hela världen, men är på många sätt ineffektivt. Organisationen kan spela en mer betydelsefull roll om tillgångarna utnyttjas bättre.
Regeringschefer från Norge, Pakistan och Moçambique har lett panelens arbete.

Två av de 15 medlemmarna är svenskar: Ruth Jacoby, nu vår ambassadör i Berlin, och Lennart Båge, chef för FN:s jordbruksutvecklingsfond, IFAD.

Deras uppdrag i panelen vittnar om Sveriges ställning som en trovärdig och stark aktör i det globala samarbetet. Nu mer än någonsin behöver FN sina vänner.
Framtidens utmaningar kräver att världens länder klarar av att fatta gemensamma beslut och agera samlat. Att FN förmår att lösa sina uppgifter blir därför allt viktigare. Men att behoven är tydliga är ingen garanti i sig för att FN:s roll automatiskt stärks.

Jag är övertygad om att FN:s framtida trovärdighet avgörs av vilka konkreta resultat verksamheten ger.

FN har en unik roll: att sammanföra alla världens länder och skapa acceptans och förståelse för internationella normer, till exempel om mänskliga rättigheter och miljöproblem.
Organisationen kan exempelvis ha en avgörande betydelse i humanitära uppdrag om den förmår att agera snabbt och effektivt. Den har särskilda fördelar vid återuppbyggnaden efter väpnade konflikter, i övergången till långsiktig stabilitet och utveckling.

På utvecklingsområdet är FN tyvärr splittrat i många organisationer, som var och en alltför ofta agerar på egen hand.

Detta utan att en arbetsfördelning görs mellan organisationerna. Det finns avskräckande exempel på hur ett tjugotal FN-organisationer är aktiva i ett och samma land, var och en med sin egen budget, sitt eget kontor och sin egen dagordning. Detta hotar att i förlängningen göra FN irrelevant inom biståndet.
Den viktigaste rekommendationen i panelens rapport är därför att FN måste agera som en samlad kraft för utveckling.

Visionen är att utvecklingssamarbetet i varje mottagarland koncentreras kring en gemensam handlingsplan med en sammanhållen budget, under ledning av en chef.
En sådan reform föreslås till att börja med i fem försöksländer. Tanken är att denna modell under de kommande åren ska kunna utökas till allt fler länder. FN:s arbete i fält ska bedömas i förhållande till millenniemålen om minskad fattigdom.
Arbetsformerna behöver förändras. FN-organens biståndsarbete ska styras av tydliga mål. Resultaten måste hela tiden följas upp. Vi ska som medlemsland främja samordning och se till att våra bidrag gör största möjliga nytta. De förslag som panelen presenterar leder i rätt riktning.

Som biståndsminister har jag ett dubbelt ansvar. Framför allt mot världens fattiga, men också gentemot skattebetalarna. Därför måste jag hela tiden fråga mig om vi använder pengarna rätt och om hjälpen når fram.

Nästa år bedrivs ungefär hälften av Sveriges utvecklingssamarbete via Sida. Den andra halvan av biståndet kanaliseras via internationella organisationer som FN och Världsbanken. Vår solidaritet går hand i hand med höga krav på effektivitet och vår effektivitet är i sin tur ett mått på vår solidaritet.

Ett starkare FN är inte minst viktigt i Afrika, där behoven är störst. Konflikter, hiv/aids och andra sjukdomar, miljöproblem samt svag förvaltning och korruption är enorma utmaningar som måste hanteras för att en utveckling över huvud taget ska bli möjlig.
När världsorganisationens specialister samverkar fullt ut, och svarar upp mot demokratiskt framtagna utvecklingsplaner, då främjas också god samhällsstyrning.

När FN:s samordnare tillsammans med mottagarlandets myndigheter skapar utrymme för det civila samhället att utvecklas och företagen att investera, då gynnas ansvarsfull tillväxt.

Så byggs en plattform för ekonomisk utveckling och välstånd. Så skapas möjligheter för människor att växa.
Nu gäller det att vinna gehör för den problembild som vuxit fram i panelens diskussioner och att nå enighet om nödvändiga reformer.
Inom FN självt och från medlemsländer kan vi vänta oss motreaktioner men insikten om problemen är ett första nödvändigt steg på vägen mot en lösning.

Nu måste FN:s ledarskap med kraft och engagemang ta sig an frågorna. Den svenska regeringen ger sitt aktiva stöd och uppmanar andra länder att göra detsamma. FN:s förmåga att hjälpa de fattigaste ligger i vågskålen.