Ett flertal oskyldiga personer har dömts till långvariga fängelsestraff i Sverige de senaste 15 åren. Det framgår av rapporten Felaktigt dömda av professor Hans-Gunnar Axberger m.fl. Det finns advokater som säger att de fall som nämns i rapporten bara är toppen av ett isberg.
Nu väcks förslag från olika håll om att inrätta en ”justitiemordskommission” eller liknande för att göra det lättare att få lagakraftvunna domar upprivna när mycket talar för att domen är felaktig.

En sådan särskild ”resningskommission” finns sedan några år i Norge, där ett stort antal felaktiga domar i framför allt sexualbrottmål avslöjades på 90-talet. Resningskommissioner finns också i England och Skottland.
I Axbergerrapporten föreslås att åklagarmyndighetens roll i resningsmål ska bli en renodlad åklagarroll och att en fristående instans ska
inrättas för att ta emot resningsansökningar.
I första hand ska denna instans ta ställning till om en resningsansökan ska leda till nya utredningsåtgärder. Beslut om resning ska liksom i dag tas av Högsta domstolen, eller i vissa fall av hovrätterna.

Jag tror att detta förslag bör övervägas på allvar. Kanske finns det rentav skäl att, som i Norge, gå ännu längre och låta den fristående instansen besluta om resning.

Men ännu viktigare är förstås hur man ska kunna undvika att oskyldiga personer döms. Denna och
tillhörande frågor kommer att diskuteras vid ett antal seminarier som ska hållas under hösten, delvis i Justitiekanslerns regi, med Axbergerrapporten som huvudsakligt
underlag.
När denna beredningsomgång har slutförts kommer jag att överlämna rapporten till regeringen med Justitiekanslerns förslag.

Så mycket står klart att man aldrig kan acceptera att oskyldiga fälls.
Det sägs visserligen från flera håll att man inte kan uppnå ett perfekt system och att det alltid kommer att inträffa fel i dömandet. Det må så vara, men det innebär inte att en enda felaktig dom är godtagbar.
Är det på något område vi måste ha nolltolerans, så är det här. Och med det beviskrav som ställs – att det ska vara ”ställt bortom rimligt tvivel” att den åtalade är skyldig
– borde oskyldiga inte kunna fällas. Om kravet tas på allvar.

En viktig fråga i sammanhanget är vilket ansvar domstolen har för att brottsutredningen är fullständig. Ska domstolen exempelvis se till att alla kända vittnen som kan lämna relevanta uppgifter har blivit förhörda?
Ska domstolen undersöka om uttalanden och annat som kan tala för den misstänktes oskuld har följts upp? Egendomligt nog visar det sig att domstolarna på denna punkt har en helt annan uppfattning än lagstiftaren har gett uttryck för. Lagstiftaren har velat lägga ett betydligt större ansvar på domstolarna än dessa har ansett sig böra ta.

Flera andra problem måste övervägas. Ett exempel är frågan hur man i brottsutredningar och domstolar ska kunna tackla problemet att vissa barn – liksom andra – i bland talar osanning.

Att detta har fullt godtagbara psykologiska förklaringar står klart. Man kan tänka på Jan Guillous
tv-serie Häxornas tid för att få en
illustration till hur det kan ske.
Det är möjligt att vi behöver förstärka polisens och åklagarnas kompetens när det gäller förhör med barn. Experter på detta område finns, såväl i Sverige som utomlands.

Och kanske behöver vi återupprätta den kvalificerade vittnespsykologin. I dag används vittnespsykologer sällan i domstolarna.

De fick dåligt rykte för några år
sedan när det visade sig att de ibland inte var särskilt träffsäkra. Det kan ha berott på att de psykologer som förekom i domstolarna inte alltid hade den nödvändiga utbildningen.

Ett besvärligt och pockande problem är naturligtvis hur vi ska förhålla oss till de personer som sannolikt sitter oskyldigt dömda i svenska fängelser just i denna stund.
Detsamma gäller oskyldiga som har avtjänat sitt straff men lever med sitt trauma att inte ha blivit trodda utan blivit dömda. Och dömda har de blivit inte bara av domstolarna, utan av samhället i övrigt.

För att få upp sitt engagemang för dessa personer kan man försöka föreställa sig att man själv eller
sonen eller dottern blir oskyldigt anklagad och så småningom också dömd. Hur förtvivlad skulle man då vara?

En annan utomordentligt svår fråga, fast av ett helt annat slag, är denna: hur ska man oftare än i dag lyckas få de personer som faktiskt har gjort sig skyldiga till brott fällda? Inte minst när det gäller sexuella övergrepp mot barn – som många av de felaktiga domarna avser – är detta synnerligen angeläget, men också ofta oerhört svårt.

Det är en brottslighet som inte sällan är extremt svårutredd. Och kampen mot felaktiga domar får inte medföra att ett stort antal skyldiga personer slipper undan. Vi måste därför höja kvalitén på våra brottsutredningar.
Rättsväsendet står inför svåra
utmaningar de närmaste åren. Att nedbringa antalet oskyldigt dömda till ett minimum är bara en av dem, om än kanske den allra viktigaste.

Polis, åklagare och domstolar måste få fullgoda resurser för sitt viktiga arbete. Inte minst åklagarna dignar på många håll i landet under en mycket tung arbetsbörda.

Önskemålet om bättre resurser gäller även de advokater som är offentliga försvarare. Det är mycket angeläget att dessa ges bättre möjligheter än i dag att gräva djupt i förundersökningarna, och att även
i övrigt förbereda och genomföra försvaret på ett fullgott sätt.

Göran Lambertz
justitiekansler