Förlovningen stärker monarkin

Hur sårbart är det blå blodet för ofrälse smitta? Riskerar huset Bernadotte att så till den milda grad infekteras av underklassen att dess kungliga nimbus går förlorad?

Utgör Daniel Westling ett hot mot monarkin?

Sådana frågor – fjärran från de deprimerande spörsmål om ekonomisk kris, befarad Saab-nedläggning och arbetslöshet som har präglat nyhetsmedia under det senaste halvåret – har cirkulerat i tv, radio och press sedan förlovningen mellan kronprinsessan och den blivande prins Daniel eklaterades.

När SVT:s Gomorron Sverige lät svenska folket ringa in och ställa frågor i direktsändning på onsdagsmorgonen dök just sådana samtal upp, låt vara att de inte hann slussas ut till telefonväkteriet i studion.

Hur skall frågorna tolkas? Som falska, ironiska utspel från skämtande republikaner? Som utslag av reaktionärt gubbstrutteri? Eller som äkta farhågor från skrämda monarkister?

En sak är säker: det som sker när vår blivande drottning väljer en prinsgemål ur folkdjupet är ett radikalt trendbrott i svensk historia. Länge var det till råga på allt förbjudet i lag för en svensk kung att gifta sig med en vanlig svenska.

Den bakomliggande logiken gick ut på att ett äktenskap mellan monarken och en undersåte per automatik kunde leda till att politiska favörer haglade över kvinnans familj, något som även skedde i de få fall sådana kungliga äktenskap ingicks på 1400- och 1500-talet.

Trendbrottet och de inledande frågorna sätter fingret på en öm punkt i den moderna svenska monarkins struktur. Å ena sidan måste kungahuset vara någorlunda folkligt, lättillgängligt. Vi får inte uppfatta kungen, drottningen, prinsarna och prinsessorna som aristokratiska högfärdsblåsor. Vi måste känna att de innerst inne är som vi, men bättre, någon sorts ärkesvenskar.

Å andra sidan får de inte vara alltför vanliga. De måste omges av en folksago-aura, en skir sfär av kunglig magi som är lika odemokratisk och otidsenlig som den är förförisk och respektingivande.

Kungahusets medlemmar har hittills lyckats balansera skickligt mellan folklighet och kunglighet. De har inte gjort bort sig officiellt, inte framstått som moraliskt förkastliga överklasslynglar, utan överlag gällt för att vara goda föredömen.

Följaktligen går kungahuset hem i stugorna. En stor majoritet av svenska folket vill inte avskaffa monarkin.

Kommer detta att förändras när Daniel Westling blir hertig av Västergötland och, så småningom, prinsgemål?

På kort sikt kommer förlovningen och bröllopet utan tvivel att stärka monarkin. Allt annat är uteslutet. Bröllopsyra, brudklänningar, pompa, ståt och festligheter är svårslagna PR-boosters för vilken regim som helst, i synnerhet för ett redan mäkta populärt kungahus.

Frågan är hur det blir på längre sikt.

Kommer Daniels jordnära rötter i södra Norrland att få den bernadotteska vågskålen att väga över så kraftigt i folklighet att den kungliga sfären spricker? Om så sker är det mycket lätt att införa republik. Att skaka fram en riksdagsmajoritet, när frågan väl har väckts, torde inte vara någon omöjlighet.

Ja, varför inte?

Men utvecklingen är beroende av två faktorer.

För det första.

Man kan och bör förändra hävdvunna traditioner så länge det sker inom givna ramar – det är så traditioner förnyar sig och överlever. Kungahuset har ändrat sina ritualer och sin praxis många gånger, som när Gustaf V sade nej till kröning, eller när Gustaf VI Adolf utan protest accepterade att spela en blott symbolisk roll utan makt.

För det andra.

Det finns en mänsklig faktor att ta med i beräkningen. Om Daniel Westling/prins Daniel sköter sig exemplariskt och framstår som just det goda föredöme som huset Bernadotte behöver skall det mycket till för att han inte skall uppfattas som en tillgång snarare än en belastning.

Ur monarkins överlevnadsperspektiv gäller det alltså för kungahuset att synliggöra och, i ordets positiva bemärkelse, utnyttja prinsens kvaliteter, hans potential. Daniel Westling är en driftig företagsledare som dessutom förkroppsligar det intresse för friluftsliv och idrott som även andra medlemmar av kungahuset har excellerat i.

Som en nationell symbolgestalt för näringsliv och en sund livsstil kan han bli effektiv. Men det förutsätter att han inte fastnar med fingrarna i syltburken. I samma ögonblick som han börjar förknippas med onda investeringar och dåliga vanor – regnskogsavverkning, droger, fylleri, etcetera – kommer den tjusiga fasaden att krackelera. Inte bara hans fasad utan hela monarkins.

Min prognos är likväl att detta inte kommer att ske. Daniel Westling har det offentliga Sveriges mest sårbara position och ett av landets svåraste jobb. Men det vet han om, och han har haft gott om tid att öva inför uppgiften. Sannolikt kommer han att klara ”utmaningen”, som han själv formulerade det, galant.

Dick Harrison,
professor i historia vid Lunds universitet