Nyligen kunde vi i tidningar se rubriken ”Homosexuella får gifta sig i kyrkan”. Då rapporterades att Svenska kyrkan enbart ställde sig positiv till möjligheten att förrätta partnerskap mellan två personer av samma kön. Frågan är vilka konsekvenser detta ställningstagande kommer att få i praktiken.

Ett par dagar senare presenterades den statliga utredning, som föreslår att begreppet partnerskap ska tas bort och att begreppet äktenskap istället ska omfatta både tvåkönade och samkönade relationer.

Detta förslag kan knappast ha kommit som någon överraskning för Svenska kyrkans biskopar.

Så vad tänker biskoparna? Ska kyrkan registrera och legitimera partnerskap i kyrkan trots att begreppet partnerskap inte längre existerar i civil lagstiftning?

Svenska kyrkan är inte beredd att viga par av samma kön, förklarade ärkebiskop Anders Wejryd samma dag som utredningen presenterades. Han anser att stötestenen är begreppet äktenskap, som även i fortsättningen bör reserveras för relationen mellan man och kvinna.

Ärkebiskopen tycks helt bygga sin argumentation på ”en kyrklig tradition”. Det anser vi vara en mycket tveksam grundval att bygga en samtida äktenskapssyn på, inte minst i en reformatorisk kyrka.

Att Wejryd inte använder några bibelargument är lättförståligt. Det är nämligen mycket svårt att finna sådana. Det vi menar med äktenskap existerar inte i Bibeln och när svensk översättning använder ordet hustru så står det i grundtexten helt enkelt kvinna.

Återstår gör alltså traditionen, men begrepp ändrar innebörd genom historien. Inte heller samlevnadsformer är något konstant. Det är till exempel inte sant att äktenskap alltid avsett en man och en kvinna. Med traditionen som grund är det möjligt att argumentera för såväl polygama relationer som barnäktenskap.

Det konstanta i tolkningen av begreppet äktenskap handlar snarare om ägande, om ett reglerande av egendom mellan två släkter där också kvinnan kan ses som en ägodel.

Frågan är om inte just detta gör att det blir problematiskt att applicera begreppet äktenskap på en sam­könad relation. Kan en kvinna äga en annan kvinna eller en man en annan man?

När Anders Wejryd menar att det är viktigt att bevara begreppet äktenskap för enbart heterosexuella undrar vi vad det egentligen är han vill värna och bevara. Är det innehållet eller etiketten?

Det är oroande att ärkebiskopen menar att kyrkan kan ha en annan syn på vad ett äktenskap är än det omgivande samhället.

Självklart kan kyrkan ha kritiska synpunkter på något som är lagligt och samhälleligt accepterat, men vad innebär egentligen Wejryds påstående om att det inte är ”en bestämd lag i ett visst land i en viss tid” som avgör vad ett äktenskap är.

Detta uttalande påminner om när religiösa företrädare menar att en skilsmässa betyder noll och intet så länge de inte själva förklarat äktenskapet upplöst eller att ett äktenskap mellan personer som inte får gifta sig för att de till exempel är minder­åriga ändå ska ses som giltigt eftersom det enligt samfundets tro är okej.

Den ordning för välsignelse av partnerskap som Svenska kyrkan antagit visar inte på någon större skillnad i tolkningen av begreppen äktenskap och partnerskap. Varför då hålla fast vid en begreppsåtskillnad som i praktiken kommer att förstås som en rangordning?

Det traditionella äktenskaps­begreppet dras med en patriarkal barlast. Att utvidga äktenskaps­begreppet till att gälla också samkönade parrelationer kan vara ett sätt att lämna denna barlast. Är det inte dags att vi tar ett steg vidare?