Investerare söker avkastning och utsätter sig för risker som de antingen inte är medvetna om eller inte är förmögna att bedöma.

Thomas Franzén

Världsekonomin darrar återigen på grund av turbulens på de finansiella marknaderna.

Att världen återkommande drabbas av finansiella kriser hänger starkt samman med företagens avkastningkrav.

De flesta företagen har satt upp mål på 15–20 procent. Dessa mål styr vilka investeringar som genomförs. Med bonussystem drivs företagsledningar att uppnå avkastningsmålet, samtidigt som inflationen sjunkit de senaste decennierna, vilket ökat de reala kraven. Om företagen ser till att ha så litet eget kapital som möjligt och bara väljer de mest högavkastande investeringarna kan de öka avkastningen. De kan då öka sina utdelningar och återköpa aktier. Aktieägarna får då pengar som de kan investera på nytt.

Men avkastningsmålen utgår från att företagen inte ska be börsen om mer kapital. Detta innebär att efterfrågan på aktier stiger samtidigt som utbudet på aktier inte ökar. Följden blir att aktierna stiger i värde. Bubblan börjar.

Processen stannar inte där. Ägarna – ofta fonder – försöker finna andra marknader med en avkastning i nivå med företagens finansiella mål. För att nå en sådan avkastning måste risktagandet öka. Asienkrisen på 1990-talet och it-kraschen vid millennieskiftet byggdes upp av dessa investerar- beteenden. Subprimelån, lån till låntagare med låg kreditvärdighet, är det senaste uttrycket.

Investerare söker avkastning och utsätter sig för risker som de antingen inte är medvetna om eller inte är förmögna att bedöma. En annan konsekvens av de höga avkastningskraven är vad som brukar kallas kvartalskapitalism.

Om ägarna har krav på 20 procents avkastning så innebär det att de kräver 15 kronor tillbaka om 15 år för att investera en krona i dag. Skulle avkastningskraven i stället ligga på 10 procent så krävs det i stället fyra kronor tillbaka om 15 år. Detta visar att kärnan i den kortsiktighet som brukar kallas kvartalskapitalismen är att en krona i dag värderas så extremt mycket mer än en krona i framtiden.

Centralbankerna har under en lång period hållit räntan på låga nivåer, vilket ökat skillnaden mellan de finansiella målen och räntorna. Anledningen har varit att inflationen har varit låg eftersom den globala prispressen varit kraftig. Centralbankerna har bekänt sig till dogmen att de inte kan eller bör förutse bubblor och därför inte heller bör försöka motverka eller punktera dem.

När bubblorna brustit har de sänkt räntorna ytterligare för att hålla uppe aktivitetsnivån. När penningpolitiken inte räckt till har finanspolitiken i ökad utsträckning använts för att korrigera för den ökning av arbetslöshet som orsakats av finansiella kriser. Ekonomin hålls i gång genom att stater och hushåll bygger upp skulder och företag ökar sin finansiella hävstång.

En förklaring till denna alltmer extrema ekonomiska politik är att de kriser som uppkommit har definierats utifrån den bransch, sektor eller land de uppstått i. Det har inte funnits någon egentlig vilja att se om det finns brister i de finansiella marknadernas sätt att fungera som orsakar de upprepade kriserna.

Alla inser att om lönerna ökar för mycket leder detta till högre arbetslöshet och mindre produktion. Om finans- och penningpolitiken i en sådan situation försöker öka efterfrågan och sysselsättning gör det att lönebildningen ytterligare försämras och stimulansen blir kontraproduktiv. Inflationen ökar, sysselsättningen sjunker och statsfinanserna undermineras. Staten kan inte garantera ”full” sysselsättning om lönerna vill ta mer än vad som ryms inom tillväxten.

Jag tror att samma problem uppkommer om kapitalmarknaderna inte fungerar. Om företagen i genomsnitt kräver en avkastning som är många gånger större än tillväxten kan staten inte garantera en god utveckling. Resultatet blir en kris för trovärdigheten i statsfinanserna och en dysfunktionell kapitalmarknad.

Börsoron kan tolkas som att det blir alltmer uppenbart att företagens krav på avkastning i många fall måste mer än halveras. Men fortfarande strävar företag efter att komma tillbaka till gamla höga avkastningsmål, vilket håller tillbaka tillväxt och sysselsättning. Jag är övertygad om att kraven måste komma ner på nivåer som ligger närmare ekonomins tillväxt och den långsiktiga räntenivån innan vi får en marknad i samklang med god långsiktig industriell tillväxt. Men vägen dit tycks gå över en lång period med mycket svag utveckling.

Det ligger inte i spararnas/ägarnas intresse att företagens mål inte är långsiktigt hållbara. Därmed har ägarna och deras företrädare i styrelserna det största ansvaret för att rätta till brister i företagens målformulering.

THOMAS FRANZÉN

ordf i finanskriskommittén, ordf i Arbetsförmedlingen, medlem i Etikkollegiet, f d riksgäldsdirektör, f d vice riksbankschef, f d vice ordf i nordiska börsstyrelsen Nasdaq OMX