Salafisternas hopp är att skapa en våldsam opinion i de muslimska länderna.

Salam Karam

Den som dagen efter attentaten i Libyen och Egypten läste läsarnas kommentarer på de två största arabiska nyhetskanalernas hemsidor, al-Jazira och al-Arabiya, samt lyssnade på debatten om attentaten på den i arabvärlden populära radiokanalen BBC Arabic, kunde skönja två distinkta läger och åsikter.

Å ena sidan var det en grupp som ansåg att attacken och bruk av våld var befogad och en plikt för muslimer. De menade att Baciles förolämpande film är en kränkning mot alla muslimer. De ansåg att denna film är gjord i USA och med den amerikanska statens godkännande, att filmen är ett led i USA:s och Israels planer att förnedra muslimer och underkuva dem. Med det synsättet är diplomater representanter för USA, och därför är det legitimt att attackera dem. Vidare menade de att USA och Israel förstår bara våldets språk, och att muslimer bör bli mer aggressiva snarare än att be om ursäkt för attentaten.

Å andra sidan var det en grupp som ansåg att inget kan rättfärdiga våldet. De menade att profeten Muhammed under sin livstid blev både verbalt och fysiskt förolämpad, men valde att förlåta. De varnade för att de våldsamma reaktionerna kommer att förstöra relationerna med USA, ge en negativ bild av muslimer och ge filmen ännu större spridning. De menade istället att muslimer bör svara på denna typ av kränkningar genom fredliga demonstrationer.

Dessa två åsikter sammanfattar i stort sett den politiska debatten och de dilemman som just nu existerar i två av arabvärldens länder – Egypten och Libyen. Det är därför inte en slump att attackerna inträffade i just dessa två länder. Båda länderna befinner sig i en turbulent politisk situation. De har under decennier styrts av sekulära militanta regimer, som har förtryckt all form av opposition. Den arabiska våren har fört dessa regimers främsta opponenter till makten – islamister. Det vore dock ett stort misstag att tro att alla islamister är ”samma sak”. Faktum är att en av de främsta politiska och ideologiska striderna i dessa länder idag – och under många år framöver – är den mellan olika islamistiska grupper.

Egypten, framför allt, visar tydliga tecken på denna utveckling. Två islamistiska partier kom segrande från det första demokratiska valet, Frihet och Rättvisans parti som tillhör Muslimska Brödraskapet och det salafistiska al-Nour partiet. För egyptierna representerar dessa partier två olika trender inom islam, en ”moderat” och en ”fundamentalistisk”. Muslimska Brödraskapet skapades 1928 och har sedan dess varit en betydande oppositionskraft i egyptisk politik. Det är en rörelse som har under årens lopp blivit mer pragmatisk och lärt sig att sätta politik framför religion. Al-Nour partiet har dock sina rötter i salafiströrelsen. Salaf betyder förfäder på arabiska. Salafisternas mål är att rengöra den islamiska tron från allt icke-islamiskt tro och praxis. De vill genom religiös tillkallelse få människor att följa förfädernas, Profeten Muhammads, livsmönster.

Striden mellan dessa två läger har förts både genom fredliga och våldsamma medel och båda rörelserna är i en process där de söker efter var de står i en rad praktiska och ideologiska frågor. Generellt kan man dock säga att salafisterna är intresserade av att radikalisera samhället mot en mer islamisk, västfientlig riktning. Detta bland annat genom att stå bakom attackerna mot den amerikanska ambassaden och genom våldsamma angrep mot Egyptens kristna minoritet, kopterna.

Attackerna i Libyen och Egypten bör ses i ljuset av denna kamp. Salafisternas hopp är att skapa en våldsam opinion i de muslimska länderna, i syfte att tvinga de övriga islamistiska partierna mot en radikalare hållning och därmed flytta fram sina egna positioner. Därför bör vi undvika att göra generaliseringar om muslimer och inte beskriva attacken som ett uttryck för muslimernas vrede.

SALAM KARAM

journalist