De som hävdar att Dirawis skriverier är antisemitiska kan inte bara påstå att alla jämförelser mellan Israel och nazismen är antisemitiska.

Fredrik Meiton

Den 2 december, 1948, kunde man läsa det följande i the New York Times: “Ett av de mest oroande politiska fenomenen i vår tid är framväxten, i det nyss utropade Israel, av ’Frihetspartiet’ (Tnuat Haherut), ett politiskt parti som i organisation, metod, politisk filosofi och social profil är snarlikt de nazistiska och fascistiska partierna.” Författarna? Albert Einstein och Hannah Arendt tillsammans med 25 andra framträdande amerikansk-judiska intellektuella. Frihetspartiet heter idag Likud och sitter i regeringen. Partiledaren heter Benyamin Netanyahu.

Anna Ekström ger en övertygande bild av antisemitismens psykologi, inte minst i förhållande till Israel. Men problemet ligger snarast i vad hon inte skriver. Förgäves söker man efter ett logiskt resonemang till stöd för påståendet att jämförelser mellan Israel och nazisterna per definition är antisemitiska. Förklaringen till det är enkel: det finns ingen.

Varför är det viktigt att avgöra om ett uttalande är antisemitiskt per definition eller om det beror på sammanhanget? Jo, i ena fallet är Dirawis skriverier tveklöst antisemitiska. I det andra måste man ta hänsyn till ett sammanhang innan man fäller sitt avgörande.

Min ursprungliga invändning var att det finns andra möjliga sätt att förklara varför någon jämför Israel med nazisterna, som till exempel okunskap eller avsiktligt tillspetsad polemik. Eftersom det finns alternativa förklaringar, är antisemitismen inte en given slutsats, i motsats till vad Ekström med flera påstår.

Detta skiftar bevisbördan. De som hävdar att Dirawis skriverier är antisemitiska kan inte bara påstå att alla jämförelser mellan Israel och nazismen är antisemitiska. För så är det ju inte.

Ekström tycks mena att Dirawis ”glidning” från att tala om Israel till ”människor som upplevt Förintelsen” innebär en kollektiv skuldbeläggning av alla judar. För mig är det uppenbart att Dirawi talar om de Förintelseöverlevare som bor i Israel. Man behöver knappast vara antisemit för att se en koppling mellan Israel och Förintelsen. Över 70 procent av världens Förintelseöverlevare bor i Israel och inget land i världen präglas så starkt av deras erfarenheter.

Men diskussionen handlar om mer än Dirawi, som utan tvivel dragit några klart obegåvade historiska paralleller. Den handlar också om en återkommande debatteknik, vars metod är det indignerade fördömandet. Resonemang ersätts av missvisande hänvisningar till EU-dokument och hysteriskt tal om ”historiens mörkaste antijudiska föreställning”. Därmed blir alla invändningar omoraliska, själva det kritiska ifrågasättandet blir suspekt. Det är djupt olyckligt. I sådana intoleranta miljöer frodas precis de fördomar Anna Ekström så passionerat avskyr.

FREDRIK MEITON

doktorand i historia vid New York University