Satsningar på stora vägprojekt leder till ökad vägtrafik. Om samhället ska nå de klimatpolitiska målen behöver styrmedel införas som leder till minskade utsläpp. Det har Vägverket inte räknat med. En satsning på Förbifart Stockholm riskerar därför att bli en klimatpolitisk återvändsgränd.
Förbifart Stockholm beräknas kosta cirka 25 Miljarder kronor (närmare tre tusen kronor per medborgare) och berör alltså skattebetalare i hela landet. Förslaget har nyligen remissbehandlats och långt ifrån alla beslut är ännu fattade. Vägen kan tidigast vara klar 2018 och kommer sedan att påverka Stockholms utveckling långt in i detta århundrade.
Det borde idag råda samsyn kring behoven av att ta växthuseffekten på allvar. På EU-nivå finns ett mål om att sänka emissionerna med 20-30 procent till 2020 (när vägen skall vara klar). Riksdagen har fattat beslut om minskningar med 50 procent till år 2050.
Därefter behövs ytterligare minskningar. För att nå dessa mål krävs förändringar inom många områden i samhället. Man kan då fråga sig hur de långsiktiga klimatpolitiska målen behandlas i beslutsunderlagen som Vägverket tagit fram. Det enkla svaret är tyvärr: knappast alls.
I den vägutredning som gjorts har Vägverket själv formulerat målsättningen: att finna en vägkorridor som uppfyller ett antal mål. Inget av dessa mål berör dock miljö eller klimat. Planeringen har alltså skett i huvudsak utan koppling till klimatmålen. Syftet har inte heller varit att hitta den transportlösning som bäst uppfyller de transportpolitiska målen och regionens behov.
Inte heller i den samhällsekonomiska kalkyl som gjorts tas någon hänsyn till de långsiktiga klimatpolitiska målen. Vi har publicerat en analys som visar på brister som motsäger Vägverkets slutsats att Förbifart Stockholm skulle vara samhällsekonomiskt lönsam. Exempelvis räknar man inte med trängselavgifter i grundscenariot, som slutsatsen baseras på.
Vidare bortser man från indirekt energianvändning och associerade utsläpp av byggande och drift av vägarna. Dessutom har inte den samhällsekonomiska kostnaden för intrång i natur- och kulturmiljöer kvantifierats. Alla dessa faktorer skulle var och en för sig kunna förändra resultatet så att investeringarna blir mindre lönsamma eller direkt olönsamma.
Vägtrafiken är en stor och växande källa till utsläpp av växthusgaser. Om samhället ska nå de långsiktiga klimatmålen behöver utsläppen också från denna sektor minska kraftigt. Detta kommer att bli svårt eftersom vi samtidigt ser prognoser på kraftiga ökningar av trafikmängderna.
Forskningen visar att en kraftig teknikutveckling är nödvändig, men inte tillräcklig för att klimatmålen ska nås. Nya bränslen är också viktiga, men biobränslen räcker inte till alla samhällssektorers behov.
Resultaten från Vägverkets egna konsultrapporter pekar också mot att utsläppen om cirka 30 år är ungefär lika stora som idag med vissa antaganden om teknikutveckling och trafikmängder. Förutom teknikutveckling behövs därför också ytterligare styrmedel. Sådana styrmedel kan leda till förändrade transportsystem med bland annat en överflyttning från vägtrafik till järnväg.
Viktiga frågor är då: Behövs Förbifart Stockholm när striktare klimatstyrmedel införs? Riskerar inte Förbifart Stockholm att försvåra möjligheterna att nå klimatmålen? Vägverkets egna konsult-rapporter visar hur trafikmängderna ökar med nya vägar och inte alls når de påtagliga minskningar av växthusgaser som behövs.
Det finns möjligheter att hitta trafikpolitiska lösningar som uppfyller alla de trafikpolitiska målsättningarna, inklusive klimatmål. Det förutsätter dock ett nytänkande inom området. Det kräver också en process där de långsiktiga målen ingår i planeringen.
När man inte gör det så hamnar man i den märkliga situationen att en svensk myndighet (Vägverket) planerar för en situation där man negligerar de målsättningar som tagits i Sveriges riksdag. Det är dags att ta klimatmålen på allvar!
