Så kom det slutliga beskedet om att Essingeleden, Sveriges mest trafikerade och mest underdimensionerade, ska få avlastning genom det som numera heter ”Förbifart Stockholm”. Hur det ska gå fram till 2020 när förbifarten står klar (ifall allt rullar som alliansregeringen tror) vet ingen.

Och det grundläggande felet med Stockholms trafikförsörjning finns kvar.

Det finns ingen Ringled, trots behov som var tydliga redan på 1950-talet – och utretts sedan dess.

Huvudstaden fick, efter mycket tvekan en bit Ring (Södra Länken) som redan när den stod klar visade sig vara åtminstone en fil för smal, men ändå uträttat underverk för boende i ost och syd med ärende till Nynäsvägen eller E4 söderut.

Norra Länken är under byggnation efter ett halvsekels försening, men den nödvändiga sista länken i kedjan, Österleden, lär väl aldrig komma. Men också där såg man behovet tidigt. Redan snart efter andra världskriget, innan massbilismen var påtänkt, utreddes den led som skulle förbinda Nacka med Gärdet och Östermalm.

Österleden stoppades av det som brukar kallas ”starka krafter”, sådana som politikerna inte rådde på, det blev ingen motorväg av Valhallavägen och Ringen blev aldrig sluten – och Sverige är kvar i en situation som dåvarande Nutek beskrevs som 30 års eftersläpning gentemot jämförbara länder, en eftersläpning som också kan uttryckas i ett intäktsbortfall med 70 miljarder kronor.

Nu läggs nästan samma summa på leden förbi kungens Drottningholm, och det är säkert bra. Men det är ju bara en liten del (kanske en fjärdedel) av trafiken på dagens Essingeled som ska vidare norröver.

Stockholm hade behövt en kringled, precis som många landsorts- för att inte tala om europeiska städer redan har.

Det märkliga är att en viktig trafikled i Stockholm, Söderleden, alls kom till. Men då fanns det två starka politiker i Stockholms Stadshus, Ulf Adelsohn och John-Olle Persson. En S-M-allians från 70-talet som betydde hela skillnaden.

Anders Hultman, motorjournalist och tidigare medarbetare på SvD.