Sverige har en avgiftsfri och obligatorisk grundskola med fri skolmat, kompetent personal och ändamålsenliga lokaler. Varje skola har en ­likabehandlingsplan som ska skydda eleverna från kränkande behandling.

Kriterierna för att uppnå godkänt i skolämnena är tydliga. Den som inte håller takten har rätt till stödundervisning.

Det har aldrig funnits så bra förutsättningar för att klara grundskolan som idag.

Föräldrarna har laglig rätt att arbeta endast åtta timmar per dag och kan ge sina barn god hjälp med deras läxor medan tvättning och diskning kan skötas av maskiner.

Trots det ser vi att betygs- och kunskapsnivåerna hos den uppväxande generationen sjunker, i alla fall enligt de mätverktyg vi har att tillgå. Fler och fler elever går ut grundskolan med ofullständiga betyg.

I internationella jämförelser halkar Sverige efter. Vem bär ansvaret? Är det politikerna, lärarna, föräldrarna, eleverna själva eller helt enkelt ”tiderna”? Och ännu viktigare: hur kan vi vända utvecklingen?

I debatten om mobbade elever, ­betyg och friskolor faller en ­aspekt ofta bort: föräldrarna. Det verkar som att ingen räknar med dem längre.

Samhället, skolan, ska ta hand om allt. Men den som är ledsen och olycklig därför att mamma och pappa bråkar blir inte mer motiverad av att få betyg vid tio års ålder. Den som inte har lärt sig vänta på sin tur klarar aldrig ett idrottsbetyg.

Den som inte kommer i tid till genomgången klarar inte att lösa uppgifterna på arbetsbladet. När kylskåpet är tomt på morgonen kvittar det vad man lärt sig om näringslära och glykemiskt index i hemkunskapen.

Alltför mycket ansvar för elevernas situation har lagts på eleverna själva. De ska välja, planera, utvärdera och ansvara.

Alltihop viktiga och användbara förmågor, men barn måste få vara barn och växa in i sin vuxenroll successivt. Under tiden ansvarar föräldrarna för att barnens ansvarstagande är rimligt och för att de grundläggande förutsättningarna för att klara skolan finns.

10–20 procent av grundskolans elever äter inte frukost alla dagar i veckan. För det kan varken elever eller skola klandras.

Eleverna kan inte välja bort skolan, och skolan kan inte heller välja bort en elev. Skolplikten motsvaras av en undervisningsplikt. Detta ­gäller inte för andra aktörer i samhället.

Det mesta utanför skolan är frivilligt. Det är frivilligt att låta sig utredas eller ta emot stöd från socialtjänsten, så länge det inte befaras att ett barn omedelbart måste omhändertas. Behandling i barn- och ungdomspsykiatri, om man lyckas bli erbjuden sådan, är också frivillig.

Samarbetssamtal för separerade föräldrar i konflikt liksom familjerådgivning är frivilligt. Placering i andra skolformer, i mindre grupper, är om inte frivillig så i alla fall i en gränszon där skolan vill vinnlägga sig om föräldrarnas samarbete.

För unga människor finns också särskild lagstiftning när de begått kriminella handlingar; de anhålls och häktas inte på vanligt sätt utan bedöms lämpligast återgå till sin ordinarie dagliga sysselsättning: skolan.

En elev kan i princip ha gjort sig skyldig till nästan vilket brott som helst och skolan måste ändå ta emot nästa dag, kanske både förövare och brottsoffer.

En elev kan ha en allvarlig psykiatrisk problematik men föräldrarna kan tacka nej till vård och behandling; skolan måste ändå ta emot eleven. Föräldrarna kan ha konflikter som gör barnen oroliga och olyckliga, men eleverna måste ändå gå till skolan.

I vår tid av valfrihet och frivillighet har skolan lämnats åt sig själv. Skolan kan inte avsluta en enda elev. Kvar står klasslärare, skolledning och kuratorer med elever i behov.

För att skolan ska klara sitt uppdrag att ge alla elever den undervisning de har rätt till behöver alla omgivande aktörer sluta upp kring den: organisatoriskt och mentalt.

Föräldrarna ansvarar för att deras barn får förutsättningar att klara sin skolgång. Vill inte föräldrarna ta emot stöd i den viktiga uppgiften brister de allvarligt i sin föräldraroll.