Hur skulle vi resonera om en israelisk tidning, eller en tidning i Bosnien, införde en teckning av Mohammed som rondellhund, eller om en tidning i Nordirland hade en teckning av påven som terrorist?
Idag är hela världen som Mellanöstern, Bosnien och Nordirland.
Hädelse försvann ur strafflagen 1949 och ersattes av en paragraf om trosfrid, som skyddade även muslimer. Den togs bort 1970. Sedan dess skiljer inte straffrätten mellan olika slags övertygelser.
Detta är naturligt i en sekulär demokrati, som Per Bauhn påpekar (SvD Brännpunkt 18/9). I statens legitima maktutövning ingår inte att gradera trosföreställningar och ideologier.
Men det finns något som är skyddsvärt oberoende av denna neutralitetsnorm, nämligen samhällsfreden. Religionskonflikter kan slita sönder ett land, och de kan förvärra motsättningar som primärt är nationella eller ekonomiska.
Sverige har inte deltagit i något religionskrig sedan 1600-talet; vår brist på erfarenhet gör arabvärldens reaktion på Mohammedteckningarna lika obegriplig som konflikten mellan shia- och sunnimuslimer. Om vi inte förmår tänka i termer av trosfrid kommer vi att öka fiendskap och våld.
Ur den sekulära demokratins synvinkel är det inte berättigat att ge ett skydd mot vad Bauhn kallar upplevelseskada, det vill säga att människor känner sig kränkta i sin tro.
Men för de troende handlar det inte främst om egna sårade känslor utan om en kränkning av någonting heligt, något utomvärldsligt.
Politiska aktivister exploaterar denna religiositet för väsensfrämmande, destruktiva syften. En ansvarig tidningsutgivare måste tänka på både religiositeten och aktivismen, det ena betingar det andra.
Voltaire ansåg att Londonbörsen var ett exempel på religiös tolerans. Där samlades handelsmän från alla nationer till mänsklighetens nytta:
”Där handlar juden, mohammedanen och den kristne med varandra som om de vore av samma religion och betecknar som otrogen endast den som går i konkurs.”
Utan trosfrid skulle även Londonbörsen ha varit ett slagfält eller ett Babels torn.
Ibland ligger något viktigt i den andra vågskålen. Utställningen Ecce Homo var provokativ men hade ett allvarligt budskap och väckte eftertanke.
Beslutet att publicera Mohammed som hund hade inget budskap, målet var bara att väcka uppseende.
För troende är det en kränkning av något heligt
Replik till Per Bauhn | Vilks utmanar ett religiöst tabu
Twingly Blogsearch
Fler kommentarer 0
Visa kommentarer
Välkommen att säga din mening på SvD.se. Våra regler är enkla: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. För att få kommentera på SvD.se måste du registrera ett konto med Disqus eller använda ett befintligt konto på Facebook, Google, Yahoo eller OpenID.
Vänliga hälsningar, Fredric Karén, chef SvD.se Läs reglerna i sin helhet
