Det är skillnad, menar Olle Rossander, mellan den gamla tidens kapitalister och den nya. Tjänstemännen som styr fonderna i dag riskerar bara sin bonus. De har inget ägande över pengarna de hanterar.Foto: mark lennihan/ap
De ”gammeldags” ägarna – de som satsade och riskerade egna pengar ersätts av den nya generationen kapitalister – de som satsar och riskerar andras pengar.
Allt fler av världens storföretag saknar i dag starka kontrollägare. I stället ägs bolagen av fonder som har några enstaka procent av aktierna.
De som styr fonderna, och därmed de stora börsbolagen, är tjänstemän, fonddirektörer utan eget ägande.
Till skillnad från ”äkta” ägare som riskerar sin privata förmögenhet, riskerar dessa tjänstemän på sin höjd sin bonus. Sköter de sig väl, kan de ofta bygga upp en rejäl privat förmögenhet med hjälp av svindlande löner, bonusprogram och aktietilldelningar.
Sköter de sig mindre väl blir de ofta väl omhändertagna och likafullt förmögna.
Många sköter sina uppdrag utmärkt, men bristande regelverk och informationshandikappade små- ägare lämnar fältet fritt för ansvarslösa tjänstemän som fritt kan berika sig själva.
Det är många som stoppat fingrarna i syltburken. Listan växer i snabb takt – Enron, Ahold, WorldCom, Siemens, Elf, Tyco, Home Depot, Volkswagen…
Fondkapitalismen omfattar redan gigantiska belopp. Bara världens tio största pensionsfonder förvaltar i dag ett kapital som motsvarar tio gånger Sveriges samlade BNP.
En enstaka vd kan hantera ägarkapital som motsvarar hela länders samlade BNP. Att dessa herrelösa tjänstemän, kapitalismens ronins (herrelösa samurajer) tagit makten över en stor del av världens börsföretag, fonder och värdepappersmarknad är en ofrånkomlig följd av världens stigande välstånd och sviktande pensionssystem.
När industriländernas resa mot välstånd inleddes på allvar vid förra sekelskiftet började de flesta (män) arbeta vid 16 års ålder, folkpensionen började betalas ut vid 67 och medellivslängden var 58 år. En för statskassan mycket lönsam försäkringsmatematik.
I dag börjar man arbeta först i tjuguårsåldern, går i pension vid 60 och räknar med att leva och vara rätt friska, till drygt 80.Det gamla pensionssystemet klarar inte detta.
Allt fler inser att var och en måste själv spara till sin pension, och kanske till sina barns skolgång. I Sverige har det redan lett till att det gamla, skattefinansierade, systemet skrotats och ersatts med mer eller mindre privat fondsparande.
I andra länder med statliga pensionssystem är samma utveckling på gång. Det egna sparandet blir en nödvändighet. Och var ska man stoppa de pengar som inte ryms i madrassen?
Svaret blir fonder: pensionsfonder, försäkringslösningar och hedgefonder.Och vad händer när hundratals miljoner människor i Asien, Afrika och Latinamerika svingar sig upp till den globala medelklassen med snabbt stigande livslängd och ökade krav på lång skolgång för ungdomarna, vård och välstånd för de äldre?
Fondexplosionen har knappt ens börjat.
Allt fler av världens företag kommer att skötas av nästintill oåtkomliga tjänstemän. De verkliga ägarna, fondsparare och försäkringstagare, har liten möjlighet att göra sina röster hörda.
De flesta av oss är dessutom i ett enormt informationsunderläge och har inte lätt att förstå hur företagen sköts, välskrivna årsredovisningar till trots.
Inte ens experter som Peter Wallenberg lyckades upptäcka, förrän efteråt, att ABB under Percy Barnevik praktiskt taget hamnade ”på obestånd”.
Den nya, globala, totalt gränsöverskridande, fondkapitalismen kräver kanske helt nya regelverk men framförallt en öppen debatt – ett samtal som inte bara handlar om Strandvägslägenheter och giriga chefers bonusmiljoner.
OLLE ROSSANDER
ekonomijournalist,
författare till boken
”Det Kidnappade Kapitalet” (Leopard förlag 2007)
