Efter att ha läst Ebba Sävborgs informativa och tankeväckande artikel på SvD Brännpunkt den 20 augusti (”Rädsla driver Ryssland i Georgien”) är det ändå en känsla av ofullständighet som tränger sig på.

Visst borde väst (främst USA) ha agerat bättre preventivt och bättre sökt förstå Rysslands mer eller mindre berättigade känslor av inringning och säkerhetspolitisk utsatthet.

Men rysk utrikespolitik drivs inte bara av rädsla utan även av ett offensivt stormaktstänkande.

Europa borde sätta ned foten och klargöra för Moskva att ­aggression är totalt oacceptabelt.

Den ryska militära reaktionen var väl förberedd, oproportionerlig, gränsöverskridande och därmed aggressiv. Moskva ville markera en intressesfär i gammalimperialistisk anda och visa vem som bestämde. Georgien skulle näpsas.

Onekligen var det Georgiens president Saakasjvili som, med katastrofalt dåligt politiskt omdöme, startade krisen genom att med våld söka tvinga in Sydossetien i republiken.

Synden straffar sig själv, brukar det heta, och det gäller verkligen i detta fall. Sydossetien och Abchasien är nu definitivt förlorade för Georgien. Saakasjvilis förhoppningar om ett medlemskap i Nato har nu, med största sannolikhet, grusats för överskådlig tid.

Men synden straffar sig inte själv vad gäller Ryssland. Här krävs det att övriga Europa, med de fredliga medel som står till buds, etablerar någon form av politisk kostnad för Ryssland. EU:s och Nato:s agerande har hittills varit lamt och tandlöst.

Folkrätten kräver solidaritet med offer för aggression. I Georgiens fall betyder det inte ett tillmötesgående av territoriella önskemål utan ett försvar för statsbildningen som sådan, ­inklusive humanitärt stöd och bistånd för återuppbyggnad.

Ett sådant stöd skulle ge en signal till Moskva att en aggressiv intressesfärpolitik har sina begränsningar.

Samma dag som Ebba Sävborgs artikel publicerades hade Richard Swartz en kolumn i SvD på temat den georgiska krisens historiska paralleller. Särskilt relevant är här Münchenkrisen i september 1938 (för alltså nästan exakt sjuttio år sedan) då Västeuropa, representerat av premiärministrarna Chamberlain och Daladier, gav efter för Hitlers krav att inkorporera de sudettyska delarna av Tjeckoslovakien i tredje riket.

Då som nu rörde det sig på ytan om en stormakts beskydd av minoriteter – sudettyskar respektive ossetier och abchasier – och då som nu hade stormakten en agenda som gick längre än så. I München 1938 svek Europa statsbildningen Tjeckoslovakien – med ödesdigert resultat.

Vad gäller år 2008?

OVE BRING

professor i internationell rätt vid Försvarshögskolan