Efter åtta års krig reses nu frågan om Afghanistan är förlorat. Uppgivet konstateras att Afghanistan är långt från fred och demokrati, att talibanerna fortfarande är obesegrade och att det är tveksamt om kriget kan vinnas. Äntligen ställs också frågan om Sverige ska dra sig ur kriget. En opinionsundersökning nyligen visade ett klent stöd för deltagande i kriget.
Om Afghanistan ska gå förlorat eller ej avgörs av vilken väg de väljer som för kriget. Väljer de fortsatt krig eller ansträngningar för fred? Det går inte att bortse från Afghanistans historia. Mot inkräktare och utländska trupper har afghanerna alltid hållit samman. Misstron mot den utländska militära närvaron i landet är stor idag.
Kriget i Afghanistan är ett misslyckande. Kriget har inte löst några problem, bara skapat nya. Läget i landet är nu värre än när kriget började. En ny väg måste väljas för att hjälpa landets befolkning till fred och nationell försoning. Allt fler börjar inse detta.
I det läget borde det vara ett självklart beslut av Sverige att dra sig ur kriget och ersätta det militära engagemanget med stora insatser för återbyggnad och välfärd. Men det har gått prestige i de politiska partiernas inställning i frågan. Det är svårt att ändra uppfattning. En möjlighet att hjälpa riksdagspartierna ur dilemmat vore att i en folkomröstning fråga folket direkt om Sverige ska föra krig i Afghanistan. Vem skulle kunna vara emot att svenska folket finge avgöra en så viktig fråga som krig i ett annat land?
Vilka skäl framförs idag för att fortsätta Sveriges militära engagemang i Afghanistan?
Man säger att vi bör stanna för att ge USA:s nye president en chans. Det är inget bra argument om man vill välja en ny väg efter krigets misslyckande. Obama har fattat beslut om 21000 fler soldater och han har utlovat ytterligare 13000. Han har av inrikespolitiska skäl svårt att lägga om kursen. Det är tragiskt att USA har förlorat anseende i världen till följd av krigen i Irak och Afghanistan. Sprickan mellan USA och stora delar av världen har ökat dramatiskt till följd av dessa krig. Den omfattande misstron och fientligheten mot USA har skadat det internationella samtalet och försvårat arbetet att lösa konflikter på fredlig väg. Utan USA går det internationella samarbetet i stå.
En del tycker att vi bör stanna i Afghanistan av humanitära skäl. Men Sverige är i Afghanistan av rent militära skäl. Sverige deltar i en krigsinsats. Vi har inga fredsbevarande trupper i Afghanistan. De svenska soldaterna är fredsframtvingande stridsutrustade soldater för strid. De är beredda att döda.
Afghanistan är ett av världens fattigaste länder och behöver gigantiska humanitära insatser. Men borde vi då inte använda svenska folkets pengar till sådana? I år bränner Sverige över en miljard kronor på den rent militära insatsen.
Till detta kommer ytterligare miljarder för de så kallade C-17-planen, som ska transportera stridsvagnar och annan tung pansarutrustning till kriget. Tänk vilka möjligheter att hjälpa Afghanistans lidande folk som Sverige försitter.
Efter åtta år av meningslöst krig krävs andra lösningar än våld. Allt fler länder, dess generaler och politiker, börjar inse att det inte finns några militära lösningar. Lösningarna måste vara fredliga och politiska. Afghanistan behöver enorma civila insatser i form av infrastruktur, skolor, sjukhus, vägar, brunnar. Det behövs humanitär hjälp, sociala program och utbildningsinsatser, inte minst för landets kvinnor. Här skulle Sverige kunna spela en roll.
Det finns inte någon lösning på Afghanistankonflikten om man inte talar också med talibanerna. När man för fram den uppfattningen blir man ofta beskylld för att vara naiv, okunnig, ointernationell.
Men talibanerna tycks nu vinna fler anhängare i Afghanistan, troligen inte därför att folket tycker om talibanerna utan för att man tycker ännu sämre om de utländska trupperna och deras vapen.
Vi måste inse verkligheten. Den som inte vill förhandla om fred med sin motståndare dömer sig själv till krig.
En svartvit bild odlas i Sverige om Afghanistan. Den svenska opinionen serveras påståenden om att det är talibanerna som orsakar alla eller de flesta civila dödsoffer. Man talar om talibaner som mördar kvinnor och barn. Men USA:s och Natos bombningar dödar också. Det har vi nyligen fått hemska bevis på i byn Gervani med många döda.
USA:s och Natos bomber dödade förra året över 2000 civila. Vid ett enda tillfälle i Azizabad dödades 91 oskyldiga afghaner av amerikanskt bombflyg. Av dem var 76 kvinnor och barn.
Vem är den verklige fienden i Afghanistan? Vem och vad ska USA, Nato och Sverige besegra? Fattigdom och nöd, okunskap och analfabetism kan inte bombas bort. Det går inte att besegra självmordsbombare och deras landsmän genom att bomba deras byar och hem. Gravplatser, stympade armar och ben påminner om oförrätter för generationer framåt. Barn och ungdomar i fattigdom och misär måste ges en framtid. Det är de bakomliggande sociala och ekonomiska orsakerna som ska angripas. Inte de människor som är de drabbade.
Sverige har dragits allt längre in i detta krig. Den svenska truppnärvaron var år 2005 under 100. Nu är det 500 med fullmakt för regeringen att öka till närmare 900!
Det har skett en förskjutning i värdering arna i Sverige under de senaste årtiondena. Om någon under Vietnamåren på 70-talet hade sagt att Sverige i början på 2000- talet skulle föra krig tillsammans med USA och Nato i ett asiatiskt land hade den personen fått beteckningen galen. Men nu är vi där i galenskapen. Det har gått ordentligt utför med Sveriges internationella fredsarbete.
Sverige måste nu på nytt bli ett land som är känt för sitt envisa värnande om en internationell rättsordning, om freden och den fredliga konfliktlösningen. Det är nedbrytande att tro att krig och militära operationer är lösningen på konflikter. Några måste ha modet att säga att fred går före krig. Det är där Sverige hör hemma.
THAGE G PETERSON
riksdagens talman 1988–1991,
försvarsminister 1994–1997
ANDERS FERM
Sveriges FN-ambassadör 1983–1988
