Alltsedan Aristoteles dagar har statsvetare älskat att klassificera styrelseskick. Dagens demokratier är därvid inget undantag. Grovt
talat brukar man skilja mellan två former: majoritetsdemokrati och samarbetsdemokrati.

Den förra formen bygger på majoritetsvalmetoden och kännetecknas i allmänhet av bara två
partier eller två block. Den senare utgår från den proportionella valmetoden, vilken gör det lättare för partierna att bli invalda i riksdagen och följaktligen leder till ett mångpartisystem.
Sverige brukar placeras någonstans mitt emellan dessa båda ytterligheter.

Listor kan göras upp över fördelar och nackdelar med de båda systemen. Slutsatsen är i allmänhet att inget system är det andra överlägset i alla avseenden. Vilket man väljer beror på vilka värden man vill främja.
Samarbetsdemokratins förtjänst är åsiktsrepresentativiteten, som Torbjörn Tännsjö framhåller i sin intressanta artikel på SvD Brännpunkt den 9 oktober.
Proportionaliteten tvingar riksdagen att fatta ungefär de beslut medborgarna själva skulle komma fram till, om de fick besluta direkt. De frisinnades ledare på 1920-talet, C E Ekman, hade inte kunnat uttrycka det bättre.

I stället för blockpolitikens tvång ansåg Ekman att den samarbetsdemokrati han företrädde utmärktes av allas frivilliga uppslutning bakom de frågor de ville driva. Sakligheten tjänade på mångpartisystem och representativitet.

Tännsjö ställer emellertid inte
några argumentlistor mot varandra. Han framhäver ensidigt samarbetsdemokratins förtjänst och varnar för majoritetsdemokratin, som enligt hans uppfattning skulle innebära en förflackning.
Förvisso kan man skriva på det sättet i polemikerns ädla avsikt att bilda opinion. Men då får man också finna sig i att bli motsagd (något som jag vet Tännsjö uppskattar
i den öppna diskussionens namn).
Majoritetsdemokratins förtjänst, som samtidigt är samarbetsdemokratins svaghet, är väljarnas möjlighet att utkräva ansvar av de styrande.

Efter Schumpeter framhåller Tännsjö i stället ett annat värde hos majoritetsdemokratin: möjligheten för väljarna att utse vilka av de konkurrerande eliterna som ska få makt att bilda regering.
Men detta är snarare en teknisk sida av majoritetsdemokratin. Dess grundläggande norm, motsvarande samarbetsdemokratins representativitet, är ansvarsutkrävandet. Det var det gamla värdet som en gång eldade vänstern att kämpa för allmän rösträtt.
Folket skulle ha rätt att inte bara välja utan också vräka dem som styrde. Folket skulle vara suveränt på valdagen.
Redan kort efter det demokratiska genombrottet för hundra år sedan började majoritetsdemokratin backa i de flesta kontinentaleuropeiska länder, inklusive vårt eget land, till förmån för samarbetsdemokratin.

Men med mångpartisystem, minoritetsparlamentarism, ständiga kompromisser och kohandel blev ansvarsförhållandena oklara. Vem stod egentligen bakom ett visst riksdagsbeslut?
Vem var det egentligen som styrde – bara socialdemokraterna eller också miljöpartiet och vänstern? Missnöjet växte.
En återgång till majoritetsdemokrati skulle enligt Tännsjö inte bara leda till en mindre saklig
debatt. Dessutom skulle vi vara tvungna att ändra på vår författning (vallagen). Jag tror ingen
skulle sörja över det.

En grundlag bör vara kort, välskriven och inriktad på grundläggande värden. Vår nuvarande grundlag är långrandig, pratig och detaljrik.
Inte behöver vi haka upp oss på den. De stora förändringarna i svensk politik har inte skett genom ändringar av grundlagens bokstav utan genom en ändring av praxis, genom en utveckling av det man kallar den levande författningen.

Kanske är det just det som nu åter är på gång? Utan att vänta på någon återgång till majoritetsvalmetod har en ny politisk konstellation sett dagens ljus genom alliansen, som på skalan raskt förflyttar Sverige i riktning mot ett majoritärt styre.
Det kännetecknas av klara ansvarsförhållanden och reella möjligheter för medborgarna att avsätta en regering som förlorat deras förtroende.

Förändringen kan ha sitt pris både
i fråga om representativitet och valdeltagande, som Tännsjö påpekar, men har sin ovedersägliga styrka
i att svenska folket på valdagen åter kan känna sig vara herre i eget hus.


LEIF LEWIN
professor i statskunskap vid Uppsala universitet