Som väntat visade det sig vara omöjligt att efter fyra månaders förhandlingar uppnå ett närmande mellan Belgrad och Priština avseende Kosovos status.
Kulmen nåddes den 6 december 2007, då Condoleeza Rice vid ett EU/Natomöte enligt uppgift klargjorde att Washington tänkte erkänna Kosovo och att de som inte gick på USA: s linje hade allierat sig med Ryssland.
Carl Bildt spelade en viktig roll i den process som ledde fram till att en majoritet av EU-ministrarna anslöt sig till amerikanernas linje.
Dagarna efter Rices besök förberedde Bildt ett ”non-paper” med titeln ”En europeisk politik för Kosovo”, som enligt uppgift presenterades den 14 december.
Kontentan blir att en majoritet inom EU efter stor vånda har kommit fram till att man skall erkänna Kosovo trots att det strider mot såväl FN-stadgan som Helsingforsöverenskommelsen och EU:s egna Badinterprinciper från 1991 (enligt vilka endast de ex-jugoslaviska delrepublikerna har utträdesrätt).
Det innebär att man undergräver FN:s auktoritet, bryter mot det fredsavtal som avslutade Kosovokriget, riskerar ytterligare spänningar med Ryssland, samt tar risken att skapa nya prejudikat för olösta konflikter i Europa och på andra håll.
Hur skall man förklara för kurder, osseter, basker och andra att de inte har rätt till egna nationalstater, när albanerna får ha två?
Ett erkännande utanför FN:s ram hotar att skapa en rad förvecklingar, eftersom resolution 1244 – som fastställer att Kosovo är en del av Serbien – även framdeles kommer att gälla. Carl Bildt är medveten om problematiken och inser att resolutionen är nödvändig för att ge den tilltänkta EU-missionen folkrättsligt mandat. I en anmärkningsvärd formulering föreslår han därför att man både skall bryta mot och åberopa samma dokument, allt i syfte att ”ge sken av att följa internationell rätt”.
Bildt är medveten om att ett erkännande kommer att förpassa Kosovo till ett juridiskt limbo på obestämd tid, eftersom området inte kommer att vara representerat i FN:s generalförsamling.
Han förespråkar därför att man försöker få in Kosovo i så många internationella organ som möjligt, samt får till stånd någon form av diplomatiska förbindelser mellan Priština och Belgrad.
Den serbiska regeringen har dock sagt att man aldrig kommer att erkänna Kosovo. Dessutom har man utarbetat en ”aktionsplan”, som kan innehålla allt från diplomatiska protester till avbrutna el- och vattenleveranser.
Man kan vidare förvänta sig att den norra, serbdominerade delen kring staden Mitrovica vägrar erkänna regeringen i Priština, vilket i värsta fall kan leda till en okontrollerad utveckling i närområdet.
Bryssel har försökt att mildra det serbiska motståndet genom att tala om ett påskyndat närmande till unionen. Belgrad har dock börjat inse att EU förmodligen inte kan erbjuda Serbien fullt medlemskap förrän Serbien erkänner Kosovo.
Det finns med andra ord risk för en avkylning i relationerna med Bryssel, vilket kan försvåra EU-integrationen av västra Balkan. Belgrad kan dessutom tvingas luta sig mot ett Ryssland som är i färd med att expandera sitt regionala inflytande och inte skulle ha något emot att få en nära bundsförvant i Balkans geostrategiska hjärta.
Det mesta pekar på att Sverige kommer att erkänna Kosovo, vilket strider mot utrikesdeklarationens påstående att ”Sverige ska vara en kraft för att förstärka och förbättra arbetet inom Förenta Nationerna”.
Därmed kommer man att spela bort en stor del av Sveriges internationella trovärdighet, som har baserats på ledord såsom multilateralism och kompromissanda.
Kan vi kräva av andra att de ska respektera FN-stadgan, Helsingforsdeklarationen och andra internationella avtal, när vi själva inte gör det? Regeringen borde med tanke på det stora ansvar man tar på sig noga överväga om ett erkännande verkligen står i proportion till de långsiktiga konsekvenserna.
Tomislav Dulic
Fil dr, verksam i programmet för studier kring Förintelsen och folkmord, Uppsala universitet.
