Evin Rubar, Maria Abrahamsson och Gudrun Schyman.
I tv-programmet ”Könskriget” tillmäter journalisten Evin Rubar den ideella organisationen Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) en orealistisk politisk betydelse och en orimlig skuld.
Hon driver tesen att Roks med utgångspunkt i professor Eva Lundgrens forskning har påverkat regeringen att anta perspektivet om en könsmaktsordning som förklaringsmodell för mäns våld mot kvinnor. Men Rubars utgångspunkt är i grunden grovt felaktig.
Redan år 1993 antog FN:s generalförsamling Deklarationen om avskaffandet av våld mot kvinnor. Våldets grundläggande orsak är enligt deklarationen det ojämlika maktförhållandet mellan kvinnor och män.
Deklarationen fortsätter; ”dessa maktförhållanden har lett till mäns dominans över och diskriminering av kvinnor samt tvingar in kvinnor i en underordnad ställning”.
Deklarationen förstärktes genom handlingsplanen från FN:s kvinnokonferens i Beijing år 1995. Sverige har ratificerat bägge dokumenten. Det betyder att Sverige har accepterat denna förklaringsmodell och att man också har åtagit sig att leva upp till det som FN deklarationen och handlingsplanen har fastställt.
Det var alltså dessa FN-dokument som var utgångspunkten för regeringens arbete med frågan om mäns våld mot kvinnor när man tillsatte kvinnovåldskommissionen (dir. 1993:88) och lade fram kvinnofridspropositionen (1997/98:55). Bägge hade ett tydligt könsmaktsperspektiv.
Roks hade inget med den saken att göra. Däremot har kvinnojourerna i över två decennier skyddat, hjälpt och stöttat kvinnor och barn som flytt hemmet på grund av våld. I dag finns ytterst få kommunala kvinnojourer, så kallade kriscentrum, i Sverige. De flesta kvinnojourer drivs i stället av ideella föreningar vars verksamheten främst vilar på enskilda jourkvinnors oavlönade arbete.
Det skydd och den hjälp som kommunerna enligt lag är skyldiga att erbjuda dessa brottsoffer finns många gånger inte alls.
Men Rubar tycker inte att detta är nog. Hon anser att det är kvinnojourernas sak att driva frågan om behandling för män som slår, våldtar och dödar. Även här lägger hon skulden på Roks för att samhället inte tar sitt ansvar.
Att det dessutom finns ytterligare ett riksförbund för kvinnojourer, Sveriges kvinnojourers riksförbund, SKR, undviker hon helt att ta upp. Detta kanske för att SKR delvis har drivit andra frågor än Roks, bland annat frågan om männens roll och ansvar.
Ett annat påstående som Rubar presenterar är att Roks skulle ha drivit fram den komplettering av högskoleförordningen som gjordes i samband med Kvinnofridspropositionen. Ett tillägg som handlade om att förbättra flera yrkesutbildningar i frågor om jämställdhet, genusperspektiv och mäns våld mot kvinnor.
Detta var ännu en gång inget som regeringen själv hittat på. Än mindre Roks. FN:s deklaration om avskaffandet av våld mot kvinnor och handlingsplanen som Sverige skrivit på rekommenderar nämligen att medlemsstaten aktivt ska främja ett tydligt genusperspektiv, främja forskning om mäns våld mot kvinnor samt vidta åtgärder för att se till att olika yrkesgrupper får adekvat utbildning och är lyhörda för kvinnors behov.
Att yrkesgrupper som polisen, sjukvårdspersonal och socialarbetare som möter våldsutsatta kvinnor och barn i sitt arbete ska få relevant kunskap om mäns våld mot kvinnor i sin yrkesutbildning är nödvändigt och självklart.
Konsekvensen av Rubars program kan vara förödande för hjälpsökande, våldsutsatta kvinnor och barn. Hon har i likhet med sin egen kritik av Roks presenterat ett oerhört ensidigt och vinklat perspektiv av kvinnojourernas arbete.
Granskning av organisationer som får statliga medel är både nödvändigt och bra, men det måste ske på rimliga grunder. Rubars program är inte en granskning utan ett hopkok av en mängd lösryckta påståenden, intervjuer tagna ur sitt sammanhang och ofullständig redovisning av fakta.
Programmets ovederhäftiga påståenden har redan lett till att kommunalpolitiker runt om i Sverige har begärt att kommunen ska dra in kommunala bidrag till kvinnojouren. Kvinnojouren som kanske är den
enda tillflyktsort i kommunen dit misshandlade kvinnor och barn kan fly. I riksdagen har det framförts krav på att Roks inte ska få del av de extra miljoner som avsatts i vårbudgeten.
Skulden är naturligtvis inte bara Rubars utan också det faktum att vissa politiker grundar sin politik på påståenden från oseriösa och tendentiösa tv-program.
I stället för att hetsa upp sig över undermåliga och faktabefriade filmer kan ansvariga politiker studera Brottsförebyggande rådets (Brå) senaste statistik om anmälda brott. Siffrorna för 2004 har kommit och de visar på en stadig ökning av mäns våld mot kvinnor. 22 753 anmälningar av misshandel, 2 152 våldtäkter, 2 068 fall av grov kvinnofridskränkning, och så vidare.
Staten har ett ansvar.
Ta det!
SvD Kultur i morgon: Carina Ohlsson, (s), ordförande för Sveriges kvinnojourers riksförbund, skriver ett inlägg i samtalet om könsmaktsordningen.
Gudrun Schyman
riksdagsledamot, medlem i Feministiskt initiativs styrelse
Ann-Marie Tung
förbundssekreterare i SKR, medlem i Feministiskt initiativs styrelse
