Sommaren 1994 slogs ungefär en miljon tutsier i Rwanda ihjäl av regeringssponsrad hutumilis, i världshistoriens snabbaste folkmord. I det organ som ska vara ytterst ansvarigt för säkerheten i världen, FN:s säkerhetsråd, hette Afrikas representant Rwanda. Det är en ypperlig illustration av hur FN (inte) fungerar.
Före detta chefen för FN:s internrevision Inga-Britt Ahlenius har visserligen rätt i sin kritik av FN och Ban Ki-Moon. Men det är inget nytt att organisationen karakteriseras av inkompetens, slutenhet och korruption. På kontoret i New York sitter mängder med sysslolös personal med mycket hög lön. Korrupta stater använder jobb i FN som belöning till lojala klienter. En del av personalen är också spioner åt sina hemländer.
FN drabbas återkommande av skandaler som knappt nämns i svensk debatt eller media. För några år sedan avslöjades att UNDP slussat miljarder dollar till Nordkoreas Kim Jong-Il. Häromåret gav UNESCO pris till Hugo Chavez för att hans bidrag till sammanhållningen i Latinamerika. I olja-för-mat programmet till Irak stals miljontals dollar. Att FN-personal i fält utnyttjar de människor de är satta att skydda är legio.
Organisation lider vidare av en allvarlig brist på ansvarskultur. Det handlar inte bara om hur Kofi Annan i det längsta försökte dölja tidigare flyktingkommissarien Ruud Lubbers sextrakasserier, utan mer om hur katastrofala misslyckanden belönas med befordringar. Under slakten i Srebrenica vägrade Kofi Annan, då ansvarig för de fredsbevarande insatserna, tillåta de NATO-plan som var i luften att ingripa. Att den lätt beväpnade FN-bataljon som bara kunde se på när 8 000 bosniska män bussades iväg för avrättning var holländsk ledde till den nederländska regeringens avgång. Annan själv lyftes upp till generalsekreterare.
Än värre är att FN inte ens har lyckats med sin grundläggande uppgift: att förhindra krig. Endast två gånger i organisationens historia har FN lyckats stoppa en stats aggression mot en annan, Koreakriget på 1950-talet och det första Gulfkriget i början av 1990-talet. Och bägge gångerna var att betrakta som olycksfall i arbetet. I det första fallet bojkottade Sovjetunionen säkerhetsrådet, i protest mot att Kina representerades av Taiwan i stället för av Folkrepubliken. Den andra gången var Ryssland mitt uppe i att hantera Sovjetunionens sammanbrott och hade varken kraft eller lust att lägga sig i.
Allra värst är dock de grundläggande strukturfel som organisationen lider av: universalitets- och likställighetsprinciperna. Det vill säga idéerna om att alla stater ska vara med, och att alla stater ska ha lika mycket värde. Detta oavsett om de styrs av diktaturer som mördar sin egen befolkning eller av demokratisk tillsatta ledare som folket kan utkräva ansvar av och avsätta. Endast 46 procent av FN:s medlemsstater klassas som politiskt fria.
Det vore kanske inte så farligt om FN bara var en diskussionsklubb. Så är dock inte fallet. I stället är FN den internationella rättens främsta källa. Det är som att över hälften av ledamöterna i Sveriges riksdag skulle vara nominerade av landets Hells Angelsklubbar. Hur legitim skulle en sådan rättsordning vara?
Resultatet är bland annat en människorättskommission bestående av Ryssland, Libyen, Kina och Saudiarabien, och där Kuba i egenskap av medlem kan anklaga Sverige för etnisk rensning.
FN-kramare försvarar sig med att det pågår en reformagenda. Men det har det gjort i minst två decennier, utan att annat än kosmetiska förändringar genomförts. Det finns alltför många intressenter som tjänar på status quo.
Och ändå är FN den institution som svenskar har störst förtroende för. Och Sverige fortsätter sätta organisationen i centrum för sin utrikespolitik. Det beror på att vår politik bygger på önskedröm om hur FN borde fungera, som om alla andra länder var som Sverige. Det är djupt naivt.
I stället borde vi se på FN med öppna ögon och drastiskt reducera dess roll till ett forum för diskussion med skurkstater, ta initiativ till starkare samarbete mellan demokratier och börja verka för upprättandet av ett demokratiernas förbund. En sådan organisation skulle bestå av länder som tar principerna om fred och mänskliga rättigheter på allvar och vara en legitim stiftare av internationell rätt. Ett villkorat medlemskap skulle vidare, i stil med EU, skapa ett reformtryck i många länder.
Det är dags att göra upp med det svenska FN-vurmeriet.
FREDRIK SEGERFELDT
företagare och fri skribent
