FN-principen skyldighet att skydda tillkom efter massdödandet i Rwanda och på Balkan på 90-talet och innebär att omvärlden ska agera när staters ledare inte kan eller vill skydda sin egen befolkning. Principen är en viktig del av resolutionerna 1970 och 1973 om Libyen som säkerhetsrådet har antagit med stöd av Arabförbundet och den libyska demokratirörelsen.

Flygförbudszonen är ett komplement till besluten om sanktioner, vapenembargo, låsta tillgångar och reseförbud för den libyska ledningen. Libyen avstängdes den 1 mars från FN:s råd för mänskliga rättigheter och Gaddafis illdåd utreds av Internationella brottmålsdomstolen. Trots det, och trots att Gaddafi använder klustervapen mot civilbefolkningen, väljer IKFF med flera (SvD.se 29/5) att misstänkliggöra konceptet skyldighet att skydda.

Att motsätta sig militärt ingripande som en sista utväg när människor mördas vittnar om en ovilja att se den verklighet som miljoner människor lever i. Tanken att andra inte behöver de fri- och rättigheter som vi tar för givna är främmande för Svenska FN-förbundet.

Problemet är inte att FN:s medlemsländer gör för mycket för utsatta människor, utan att de gör för lite. Det gäller såväl förebyggande insatser som ingripande och återuppbyggnad efter konflikter och katastrofer. Att omvärlden inte tillräckligt har uppmärksammat FN:s rapporter om läget i arabvärlden är inget argument för att inte ingripa när staters ledare begår grova brott mot sina egna medborgare.

Att vara FN-medlem förpliktigar. Det är värdefullt att Sverige, som gör stora insatser för utveckling och mänskliga rättigheter, också kan bidra till FN:s militära insats i Libyen. Svenska FN-förbundet har hela tiden framhållit att insatsen måste kompletteras med hjälp till flyktingar, humanitärt stöd och långsiktigt återuppbyggnadsarbete.

Gripandet av Ratko Mladic nyligen påminner oss om faran med att reagera för sent på övergrepp. Det är hög tid att lära av historiens misstag.

ALEKSANDER GABELIC

ordförande i Svenska FN-förbundet