Det är dags att vi tar ned FN från piedestalen och inser att drömmen om ett fungerande FN är död.

Fredrik Segerfeldt

Har du tänkt på varför det hänger blågula fanor lite varstans idag? Det är för att fira Förenta Nationerna som riksdagen har bestämt att dagens datum ska vara flaggdag. Organisationen grundades nämligen den 24 oktober 1945, när tillräckligt många medlemsstater hade ratificerat organisationens stadga. En stadga som slår fast att världens ledare är ”fast beslutna att undvika krigets gissel”.

Men frågan är vad det är vi firar, egentligen?

Är det att FN grundligen har misslyckats med sitt huvuduppdrag, att förhindra krig? Endast två gånger, i Korea och Kuwait, har organisationen lyckats stoppa en stats aggression mot en annan. Och i bägge fallen var en eller flera stormakter på olika sätt satt ur spel. Sedan grundandet på dagen för 66 år sedan har 300 krig med sammanlagt 22 miljoner dödsoffer ägt rum. Stillatigande har FN låtit minst tre folkmord äga rum de senaste decennierna.

Kan det vara det faktum att Kina och Ryssland nyligen la in sitt veto mot en säkerhetsrådsresolution som i försiktiga ordalag kritiserar den syriska mördarregimens brutala våld mot den egna befolkningen? Möjligen är det valet Iran till vice ordförande i nedrustningskommissionen för några år sedan, samtidigt som landet var under sanktioner för brott mot icke-spridningsavtalet.

Eller är det arbetet med mänskliga rättigheter vi hyllar, där rätten till betald semester jämställs med rätten att inte bli dödad eller torterad? Där länder som Kina och Iran kan anklaga Sverige för grova brott mot mänskliga rättigheter samtidigt som de själva kommer undan. Där Kuba har mage att påstå att Sverige bedriver etnisk rensning.

Kanske är det arbetet med kvinnors rättigheter vi ärar, särskilt inom ramen för det nya organet UN Women med Saudiarabien i styrelsen. Det är ett land där kvinnor varken får jobba, köra bil eller uppsöka sjukhus utan tillåtelse från en manlig släkting.

Eller kan det vara så att det är utvecklingsarbetet som ligger bakom flaggviftandet? Häromåret valdes Zimbabwe till ordförande i Kommissionen för hållbar ekonomisk utveckling. På utvecklingsagendan för generalförsamlingen står varken företagande eller tillväxt, utan sådant som Förenta Nationernas roll i främjandet av en ny global mänsklig ordning, Sport för fred och utveckling samt Harmoni med naturen.

Det är nog inte FN:s medlemsstruktur som hyllas. Endast 46 procent av länderna klassas som politiskt fria, av människorättsorganisationen Freedom House. Om Sveriges riksdag såg ut på samma skulle en majoritet av ledamöterna vara utsedda av landets Hells Angelsklubbar.

Kan det vara bristen på demokrati som ligger bakom hyllningskörerna, och det faktum att det bland myllret av under- och fackorgan inte finns något FN-organ för just demokrati? Detta trots att demokrati är grunden för det som generalsekreteraren själv, Ban Ki-moon, kallar FN:s tre huvudpelare: fred, mänskliga rättigheter och utveckling.

Nej, jag skulle tro att det egentligen är drömmen om ett väl fungerande FN vi firar idag. En naiv önskedröm som, trots att den spruckit gång på gång, enligt regeringen fortfarande utgör en hörnsten i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

Det är dags att vi tar ned FN från piedestalen och inser att drömmen om ett fungerande FN är död. Därför uppmanar jag alla att hala de blågula färgerna och istället hissa den blåvita FN-flaggan. På halv stång.

FREDRIK SEGERFELDT

aktuell med boken FN-Spruckna drömmar (Hydra Förlag)