Det händer mycket nu inom utbildningsväsendet. Regeringen lägger fram en ny högskoleproposition, Alliansen har lagt ett motförslag, en ny lärarutbildning håller på att tas fram. Samtidigt talar många om en skola i kris på alla nivåer, med rapporter om att stressade elever fuskar på proven samtidigt som andra inte klarar av sina utbildningar.

Upplevelsen många får från skolväsendet är att det har tappat sin riktning, det finns inga resurser, ingen tid eller tankar.

Det är inget nytt, sedan årtionden har man diskuterat utbildningsväsendets försämring. Ofta skylls problemen i skolan på den pedagogik som ligger bakom skolans utbildning. Genom att vi bara har en centralstyrd typ av skola så vinner den pedagogiska uppfattning som vinner politikernas öron allt och vi har sett ett ändlöst antal reformer, som dock försämrat skolans och lärarkårens ställning.

Vad som det däremot talas mindre om är vad som lärs ut. Det talas ofta om kunskaper i skolan, men kunskap är inte bildning, och vi förväxlar ofta kunskap med information. Här ligger den svenska skolans svåraste problem i dag.

Det fanns en hel del goda ambitioner med att bryta upp den stela katederutbildningen: att ge eleverna möjlighet att lära i en egen takt utan att hänga upp sig på stela auktoriteter. Men 70-talets progressiva pedagogik förenklade ofta kunskapen i tron att eleverna inte kunde ta till sig svåra resonemang och större sammanhang. Utbildningen skulle riktas in på det som sågs som praktiskt i elevens liv. När den progressiva pedagogiken inte kunde producera det elevmaterial som näringslivet krävde uppstod dagens kortsiktig pluggskola.

Dagens skola är mycket bra – för fackpedagoger, kommunala kamrerer som ska skära kostnader och näringslivet som får specialanpassat arbetskraftsmaterial till låga kostnader, men eleven försvann ur ekvationen.

Vad skolan i dag skapar är elever som kan fungera i de stora organisationer som hörde industrisamhället till. De kan fylla sina tankar med mängder av specialiserad information under korta tidsperioder, dock utan att kunna sätta den i sammanhang. Då lever man bara i nuet och ser inte kopplingar bakåt i tiden, eller till framtiden- vilket har gjort samhället riskaversivt.

Den strikt nyttobetonade utbildningen undervisar inte varje elev efter dennes förutsättningar. Ämnen ska studeras för yrkeslivets krav, och därmed basta! Man är ointresserad av skolan som ett upplysningsprojekt, snarare framstår bildning och fritänkande som fiender till den rent instrumentella syn som präglar samhällets syn på skolan.

Regeringens proposition tar inte fasta på möjligheten att ge viktiga redskap för att ta till sig, tolka och förstå helhetsintryck för att tänka själv. Den talar istället om meritämnen för intagning på högskolan. Matematik och moderna språk ska ge högre poäng och väga tyngre vid intagning till högskolorna.

Tanken är att premiera kunskaper och avstyra ”flummiga taktikval”. Detta ”flum” kan vara just det som ger viktig återkoppling, fördjupning och framförallt glädjen i att lära och utvecklas.

De borgerligas motförslag är ytligt. De talar om att förkunskapskraven är för låga. Men mer betyg i lägre åldrar, samt ”ordning och reda” tar inte tag på allvar med de viktiga frågorna: att konkretisera läroplanen i skolans vardag, debattera kunskapsinnehåll, kreativitet och personlig utveckling.

I den mån innehållet finns med i diskussionen är fråga om rent instrumentell kompetens för yrkeslivets krav eller för att skolan ska ”hävda sig i den globala konkurrensen” likt ett industriföretag.

Vi har mycket att vinna på att få tillbaka bildningen i skolan. Det är en motverkan till dagens stress. Den ger möjlighet att själv kunna skaffa kunskap för att omskola sig när samhället förändras. Den öppnar ramarna för nyskapandet då vi kan förena det generella och specialiserade. Men framförallt ger bildningen förmågan att formulera och pröva vår värdegrunder och målsättningar, vilket gör att vi kan växa som individer.

WALDEMAR INGDAHL
vd, tankesmedjan Eudoxa