Regeringen måste omgående och aktivt börja arbeta enligt den nollvision kring suicid som man faktiskt uttalat, och med särskilt fokus på ungas behov, skriver Carl Johan Tamm och Katarina Mohlin.
Foto: Claudio Bresciani/Scanpix
I mars 2008 presenterade regeringen en nollvision mot självmord. Sedan dess har inte mycket hänt. Självmord är fortfarande den vanligaste dödsorsaken i Sverige bland män i åldrarna 15–44 år och den näst vanligaste bland kvinnor i motsvarande ålder. 2009 tog 159 ungdomar mellan 15 och 24 år sina liv i Sverige. Tio gånger så många har gjort ett självmordsförsök.
En ny sammanställning av suicidologiprofessor Danuta Wasserman på Karolinska institutet avslöjar alarmerande siffror – självmordsförsöken bland unga kvinnor har nästan fördubblats på 20 år. Och självmordsförsökstalen fortsätter att öka hos unga, till skillnad från alla andra åldersgrupper.
Det finns flera anledningar till den här skrämmande verkligheten. Många ungdomar upplever att de har fått det tuffare. Sociala medier gör att man inte kommer undan mobbare ens hemma i sitt rum. Klasserna är stora och det finns få skolkuratorer och skolsköterskor med utbildning och medel för att möta deprimerade och suicidala ungdomar.
Ett annat problem är att det är svårt att upptäcka och behandla suicidalitet hos ungdomar. Unga förblir ofta underdiagnostiserade eftersom de inte kommer till psykiatrin eller annan vård.
Det är också ett faktum att om en ung person väl kommer under psykiatrisk behandling, så får han eller hon ofta inte antidepressiv farmakologisk behandling, eftersom många läkemedel inte är utprovade på ungdomar under 18 år. Av de som ändå får medicin svarar endast omkring 50–70 procent på medicinering – för resterande gör läkemedlet ingen skillnad.
En ung människa som ligger i riskzonen för suicid ska i första hand vända sig till barn- och ungdomspsykiatrin, bup. Dit kan det dock vara långa kötider, tolv månader är inget ovanligt. Detta beror på att bup under flera decennier har sparat in på sina resurser, vilket orsakat långa väntetider och sämre beredskap att ta hand om lättare fall i tid, medan man ännu skulle kunna hjälpa och förebygga suicid. För den som mår akut psykiskt dåligt är ett års väntan inget alternativ och då återstår endast psykakuten.
Övriga får söka sig till vårdcentralen där man i bästa fall kan man få en remiss till en psykolog eller terapeutinom landstinget. Men det vanligaste är att man blir hemskickad med ett recept på antidepressiv medicin och kanske något att sova på.
Vi anser att det måste till en rad insatser för att förbättra situationen:
1. För det första krävs kraftfulla preventiva instanser. Regeringen har gett Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa vid Karolinska institutet (NASP) i uppdrag att genomföra ett pilotprojekt som syftar till att utvärdera om ökade kunskaper kan ändra på negativa attityder och bemötande av personer med psykiska problem. Programmet testas nu på flera håll i Sverige och visar positiva resultat. Det finns ett motsvarande program för ungdomar och det vore önskvärt att även testa detta.
2. För det andra är det viktigt med tillgång till rätt psykvård i tid. Det behövs fler vårdinstanser specialiserade på ungdomar, och fler specialister; kuratorer, skolsköterskor och lärare i skolan och fler specialister som barnpsykologer, psykiatriker med mera inom vården, för att stötta, både i ett tidigt stadium och de mycket sjuka. Tolv månaders väntetid till bup är en omöjlighet när man är akut deprimerad.
3. För det tredje behövs ett bättre bemötande inom vården. Personalen måste kunna ta sig tid att möta varje patient och ställa en riktig diagnos. I många fall träffar patienten enbart en psykoterapeut, men det är också viktigt med en läkarkontakt som kan göra en suicidbedömning. Korrekt medicinering, samt stöd och uppföljning så att medicinen tas behövs också.
4. Slutligen ser vi att det finns alltför många exempel på hur människor skickats hem direkt från akuten när den fysiska faran är över efter ett sammanbrott, ett självmordsförsök eller när en anhörig har dött. Därefter får man ingen hjälp alls. Det måste vara rutin att alltid remittera riskpatienten till en psykiater och sedan vidare till lämplig terapi. Varje patient måste följas upp noggrant.
Självmord är ett folkhälsoproblem som kräver kraftfulla åtgärder. Vi anser att regeringen omgående och aktivt måste börja arbeta enligt den nollvision kring suicid som man faktiskt uttalat, och med särskilt fokus på ungas behov. Det behöver göras mer både inom den preventiva vården och inom behandlingsområdena. Det behövs mer än goda ambitioner. Vi måste agera brett och kraftfullt för att färre unga ska må så dåligt att de bestämmer sig för att ta sina liv.
CARL JOHAN TAMM
Vice ordförande och ungdomsledare, Riksförbundet SPES – Suicidprevention och efterlevandes stöd
KATARINA MOHLIN
kommunikationschef, försäkringsbolaget If
