Utan djupare analys och på direkt beställning av ansvarig myndighet läggs förslag för barn- och ungdomsvården som är en blåkopia på fängelselagstiftningen.

Fredrik Malmberg, Elisabeth Massi Fritz, Lars H Gustafsson, Thomas Hammarberg och Titti Mattsson.

Barnkonventionen ställer stränga krav på staten att behandla barn som är omhändertagna eller placerade i samhällsvård på ett sätt som främjar barnets känsla för värdighet och värde. Rehabilitering och återanpassning ska äga rum i en miljö som befrämjar barnets hälsa, självrespekt och värdighet.

Institutionsplacerade barn och ungdomar är en utsatt samhällsgrupp som ofta vårdas mot sin vilja genom det offentligas maktutövning. Det ställs höga krav på den organisation och den personal som ska verkställa ett beslut om sådan vård. Det handlar om krav på delaktighet, rättssäkerhet, integritetsskydd och barnets bästa. Flera principer som är skyddade i svensk grundlag och i internationell rätt.

Erfarenheter från forskning och nu senast från vanvårdsutredningen visar att det är problematiskt att tillgodose dessa principer på slutna institutioner. Slutenheten i kombination med den maktobalans som råder mellan de vuxna och de placerade barnen gör att individens behov av vård, delaktighet och integritetsskydd ofta får stå tillbaka för andra intressen.

I Barnombudsmannens årsrapporter från 2010 och 2011 som granskade situationen för placerade barn avslöjades flera allvarliga brister. Barn hade påtvingats kontrakt som innebar att grundläggande rättigheter fråntogs dem, barn bestraffades med att inte få träffa anhöriga och på de slutna institutionerna begicks allvarliga fel i samband med att barn isolerades.

FN:s barnrättskommitté kritiserade Sverige för bristerna i den slutna barn- och ungdomsvården. Barnombudsmannen har mot bakgrund av detta uppmanat regeringen att se över tvångslagstiftningen i syfte att stärka rättigheterna för placerade barn och ungdomar.

Åtgärder för att stärka rättigheterna för placerade barn och unga har också aviserats från regeringen, både som ett svar på Vanvårds- och Upprättelseutredningarna och inom det väntade, men hittills uteblivna, förslaget om ny barnskyddslag.

Vi är förvånade över att regeringen i en snabbremiss nu presenterar lagändringar som går i motsatt riktning och försvagar rättssäkerheten för barn i samhällsvård. Trots att det handlar om långtgående ingrepp i grundlagsskyddade rättigheter skickas förslagen enbart till ett litet fåtal remissinstanser och svarstiden är satt till drygt tre veckor över påskhelgen.

Utan djupare analys och på direkt beställning av ansvarig myndighet läggs förslag för barn- och ungdomsvården som är en blåkopia på fängelselagstiftningen. Det innebär att barn och ungdomar som är placerade för att få vård ska kunna utsättas för kroppsvisitationer och rumsvisitationer när som helst.

Dessutom ska de rutinmässiga kroppsvisitationerna inte behöva dokumenteras vilket i praktiken omöjliggör för tillsynsmyndigheter att i efterhand kontrollera om det gick rätt och riktigt till under den offentliga maktutövningen. Det innebär också att vårdnadshavaren inte kan få inblick i vad som egentligen har hänt.

Möjlighet att överklaga åtgärden och få lagligheten prövad saknas också i förslaget.

I sammanhanget kan det vara värt att betona att enbart en liten del av de barn och ungdomar som vårdas på de slutna institutionerna är dömda enligt LSU till vård där. (2010: 54 av 1072 inskrivna under 18 år). Merparten är placerade enligt LVU eller SoL och 469 av inskrivningarna gällde barn under 15 år.

Remissen saknar en redogörelse för på vilket sätt den fysiska säkerheten är hotad. Det finns redan idag möjlighet att vid misstanke kroppsvisitera de barn och ungdomar som vårdas på ett särskilt ungdomshem. Barn och unga har givetvis ett befogat krav på att de särskilda ungdomshemmen är trygga.

Barnen har sin vardag här och måste kunna lita på att inte våldsincidenter blir en del av den vardagen. Trygghet skapas dock inte enbart genom kontroll utan också av förutsebarhet och ett gott bemötande från personalen.

En miljö med rutinmässiga integritetskränkande kontroller som inte kan underställas granskning riskerar att leda till fler situationer av upplevt maktmissbruk, konfrontation och våld, det som åtgärderna syftade till att motverka. En dynamisk säkerhet bygger istället på en helhetssyn där personalen och deras utbildning, attityd och förhållningssätt är de viktigaste komponenterna.

I regeringens promemoria beskrivs rutinmässiga visitationer som ett löpande inslag i behandlingen av barnet. Vi ställer oss frågande till vilken grund i forskningen denna tvångsanvändning har i behandling av omhändertagna och placerade barn.

Förslagen i promemorian är anmärkningsvärda och det är vår samlade bedömning att dessa förslag inte kan godkännas om Sverige ska leva upp till de krav FN:s konvention om barnets rättigheter ställer.

Rutinmässiga tvångsåtgärder ökar risken för att de används på ett felaktigt sätt. Utan dokumentation och rätt att överklaga står den enskilde unga helt utan möjligheter att göra sin röst hörd. Förslagen måste avvisas i sin helhet.

FREDRIK MALMBERG

barnombudsman

ELISABETH MASSI FRITZ

advokat

LARS H GUSTAFSSON

barnläkare och docent i socialmedicin

THOMAS HAMMARBERG

fd kommissionär för mänskliga rättigheter vid Europarådet

TITTI MATTSSON

lektor och docent i socialrätt