StenSvensson

De tre storstäderna måste ses tillsammans med gruppen förortskommuner.

Sten Svensson

Erik Lakomaa skriver att jag påstår att det är en orsak, valfriheten och konkurrensen mellan skolor, som har orsakat de sjunkande resultaten i svensk skola. Men var i min artikel står det? Jag påstår tvärtom att: ”Orsakerna är flera, men valfriheten och förekomsten av vinstdrivande skolbolag är en faktor som medverkar till nedgången.”

Lakomaa hävdar att ”förekomsten av fristående skolor istället har positiva effekter, både för de elever som valt att gå på en fristående skola och för de elever som valt en kommunal skola”.

Som stöd anför han Bergströms och Sandströms rapport Konkurrens bildar skola – en ESO-rapport om friskolornas betydelse för de kommunala skolorna, från 2001. Det är den enda rapport som hävdat att etableringen av fristående skolor har dessa positiva effekter både för eleverna i de fristående skolorna och för eleverna i de kommunala. Därför väckte den stor uppmärksamhet när den presenterades och den utsattes för en mycket hård kritik. Sören Wibe kritiserade rapporten i Ekonomisk Debatt nr 3. 2002 och menade att den innehöll så allvarliga metodfel att man inte kunde dra några slutsatser från den.

När jag intervjuade Bergström 2010 valde han att betona att de fristående skolorna inte har någon negativ inverkan på de kommunala skolorna. Det är rapportens huvudresultat, sade han.

Lakomaa anför också att de fristående skolorna har bättre resultat. Det stämmer, men korrigerar man för att eleverna i de fristående skolorna har en större andel föräldrar med högre utbildningsbakgrund försvinner dessa resultatskillnader.

När Lakomaa ska kommentera skolans likvärdighet hänvisar han till Skolverksrapporten Likvärdig utbildning i svensk grundskola och pekar på att i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö har mellanskolvariationen (skillnader i betygens meritvärde mellan skolor) legat still under 2000-talet. Sedan skriver han: ”Samtidigt har den ökat i kommungrupper med en betydligt lägre andel elever i fristående skolor”. Detta skulle vara ett bevis för att det inte är förekomsten av fristående skolor som ökar mellanskolsvariationen.

Men det är kategorierna ”Förortskommuner” och ”Större städer” som har ökat mest. De större städerna, har nästan fördubblats sin mellanskolvariation under 2000-talet och förorterna ligger inte långt efter. Även i kommuner med mer än 25000 invånare har mellanskolvariationen ökat, men mer måttligt. För de mindre kommunerna i glesbygden som ingår i gruppen övriga, finns däremot ingen ökning utan de har legat still på en låg nivå.

Det innebär att i de kommuner där den stora tillväxten av fristående skolor har skett under 2000-talet, där har också mellanskolvariationen ökat som mest, medan de kommuner som har få eller inga fristående skolor har legat still. Det visar, tvärt emot vad Lakomaa hävdar, på ett tydligt samband mellan förekomsten av fristående skolor och en ökad mellanskolvariation.

Att inte någon ökning av mellanskolvariationen skett i de tre storstäderna kan bero på att de redan ligger mycket högt, mer än dubbelt så högt som de större städerna. De tre storstäderna måste också ses tillsammans med gruppen förortskommuner eftersom de till viss del har ett gemensamt elevunderlag. Läggs båda dessa grupper samman har en ökning skett även i de tre storstadsregionerna.

Även Skolverket gör en helt annan analys än Lakomaa:

”De kraftiga förändringar som syns i den nationella statistiken har alltså inte lämnat spår i hela landet. Fortfarande finns det en stor grupp elever som bor och undervisas i kommuner som inte är präglade av växande resultatskillnader mellan skolor. Det är troligt att etableringen av fristående skolor och möjligheten att välja en annan kommunal skola har varit begränsad i dessa kommuner. Detta indikerar i sin tur ett samband mellan valfrihetsreformerna och de ökade resultatskillnaderna mellan skolor.” Likvärdig utbildning i svensk grundskola. Skolverket 2012.

STEN SVENSSON

skoldebattör

Missa inte Brännpunkts debattserie: