Kirsti Kolthoff och Gunnar Westberg.

Det internationella samfundets misstänksamhet gentemot Iran är till viss del befogad. Men många andra länder har också gjort sig skyldiga till bristfällig rapportering till FN:s atomenergiorgan IAEA.

Gunnar Westberg och Kirsti Kolthoff.

I helgen hålls återigen förhandlingar om Irans kärnprogram, denna gång i Istanbul. Läget inför toppmötet är spänt av flera anledningar. USA och EU har nyligen skärpt sina sanktioner mot Iran. Det oerhört spända läget mellan Israel och Iran oroar många. Bland annat uttryckte Carl Bildt och Finlands utrikesminister Erik Tuomioya nyligen i en artikel i New York Times stark oro inför konsekvenserna av ett krig mellan de två länderna. Israels försvarsminister Ehud Barak har gett intryck av att en så kallad förebyggande attack mot Iran är i det närmaste oundviklig. Den israeliska regeringen har till exempel påtalat att möjligheterna att slå ut de viktigaste kärnanläggningarna i Iran snart stängs, genom att anläggningarna flyttas in i bergrum. Situationen bör följaktligen tas på allvar och uppmärksammas.

Ett militärt angrepp av Israel mot Iran vore förödande för regionen och en global omvärld. Utöver risken att destabilisera regionen och ytterligare befästa den iranska regimens legitimitet gentemot den egna befolkningen, skulle ett så kallat föregripande krig, ”preemptive war”, starkt underminera rådande internationell rätt. Likaså är bombningar av nukleära anläggningar förbjudet enligt folkrätten. Många militära mål och nukleära anläggningar ligger nära befolkningscentra och anfall mot dessa skulle kunna leda till radioaktivt nedfall över städer och jordbruksområden. Den största iranska anläggningen för anrikning av uran finns i Natanz, inte långt från miljonstaden Isfahan.

Catherine Ashton, EU:s representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik, kommer under förhandlingarna att representera de så kallade E3+3; Storbritannien, Frankrike, Tyskland, USA, Kina och Ryssland. Ashton står inför en svår uppgift. Omvärlden har hittills använt ett flertal verktyg gentemot Iran, inklusive diplomati och sanktioner. EU:s sanktioner omfattar från och med den 1 juli i år all oljeimport från landet. USA arbetar för att stoppa alla affärer med Iran genom åtgärder riktade mot landets riksbank. Men sanktioner är långt ifrån oproblematiska och de påverkar vardagslivet för människorna i Iran i hög grad. Inflationen är förödande och tillgången på mat är nu ett problem för många. Samtidigt är det svårt att bedöma huruvida sanktionerna kommer att uppnå sitt syfte, det vill säga att Iran inte utvecklar kärnvapen. Sanktioner skapar möjlighet för den iranska regimen att framstå som orättvist behandlad inför den egna befolkningen vilket kan öka, snarare än att försvaga, det nationella stödet för regimens politik.

Det internationella samfundets misstänksamhet gentemot Iran är till viss del befogad. Men många andra länder har också gjort sig skyldiga till bristfällig rapportering till FN:s atomenergiorgan IAEA, som övervakar kärnanläggningar i enlighet med icke-spridningsavtalet. Detta har dock inte föranlett det internationella samfundet att reagera med den styrka som nu uppvisas gentemot Iran.

Vi vill bredda diskussionen kring Irans kärnprograms militära dimension och dess vara eller icke-vara. Ansträngningarna för att hindra Iran från att skaffa kärnvapen bör ingå i ett större initiativ för nedrustning och icke-spridning enligt icke-spridningsavtalet om kärnvapen. Vår förhoppning är att förhandlingarna i Istanbul ska föras med beaktande av en kommande internationell konferens om en zon fri från kärnvapen och massförstörelsevapen i Mellanöstern. Konferensen planeras äga rum i Finland, kanske redan hösten 2012, och skulle kunna bli ett forum för konstruktiva förhandlingar i fråga om Irans kärnprogram och relationen till Israel.

Taktiken med hot och sanktioner har hittills inte lett till framgång. Ett militärt alternativ är såväl folkrättsvidrigt som otänkbart förödande, inte minst för de människor som skulle drabbas. Analysen att kärnvapenhotet går att adressera utan att revitalisera icke-spridningsavtalet, inklusive dess nedrustningsåtagande, ”i god anda” framstår som alltmer naivt. Kopplingen mellan kärnvapen, makt och styrka sänder tydliga signaler till såväl stater som andra aktörer som inte har kärnvapen. Så länge de tongivande staterna befäster och fortsätter att modernisera sina kärnvapenarsenaler kommer andra stater att söka utveckla samma kapacitet.

GUNNAR WESTBERG

Svenska Läkare mot kärnvapen

KIRSTI KOLTHOFF

Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet