I Sverige förfasar man sig över Sverige­demokraternas framgångar i senaste riksdagsvalet. Faktum är dock att de nationalistiska strömningar som SD ger uttryck för genomsyrar stora delar av det politiska fältet i landet.

Man är väldigt självcentrerad i det rikssvenska politiska livet. Se bara på folkpartiets krav på svenskkunskaper för alla.

Det dröjde väldigt länge innan Sverige erkände minoriteter i landet och man undertecknade Europa-rådets ramkonvention om skydd av nationella minoriteter först ett par år efter att majoriteten av rådets andra länder gjort det.

Det mest sorgliga i den här nationalistiska yran är att rikssvenskarna inte känner till de svenskar som lever och existerar i andra länder. Man verkar totalt okunnig om den gemensamma historien mellan Sverige och Finland och att det finns svenskar i Finland och har funnits i kanske 1500 år.

Under hundratals år, fram till 1809, var Finland en del av Sverige. Det har under århundradenas lopp skett ett kontinuerligt utbyte av varor och människor mellan dessa två länder. EU:s fria rörlighet har varit verklighet mellan Sverige och Finland under lång tid.

Några av mina egna förfäder på båda mina föräldrars sida kom från Sverige till Finland på 1700-talet. Efter kriget, på 1940-, 50- och 60-­talen flyttade tiotusentals finländare till Sverige i jakt på arbete.

Därför är det helt otroligt att man i Sverige inte känner till den svenskspråkiga befolkningen i Finland.

Den här okunskapen är närmast chockerande och en skamfläck i Sveriges historieundervisning. Uppenbarligen ingår inte den gemensamma historien i under­visningen.

I Finland ingår den i lågstadiet, medan den i gymnasiet är en valbar kurs. Det är också anmärkningsvärt men på något sätt ändå mera för­ståeligt eftersom Finlands närhistoria så starkt präglas av relationen till Sovjet/Ryssland.

Varför är det då så viktigt att rikssvenskarna känner till finlandssvenskarna? Vi har som sagt en lång gemensam historia. Dessutom talar vi samma språk. För svenska språket i Finland är kontakterna med svenskan i Sverige livsviktiga.

Vi finlandssvenskar är så få, knappt 300000 personer, att vårt språk måste få stöd från Sverige. Influenserna från finskan är idag väldigt starka och riskerar att förskjuta svenskan i Finland från dess moderspråk i Sverige.

Det handlar också om identitet. Då jag kommer till Sverige och blir kallad finne är det en kränkning av min identitet. Jag är lika mycket svensk som vilken rikssvensk som helst. Svenska är mitt modersmål och en del av min identitet och kultur. Vi finlandssvenskar är inte finnar, utan svenskar.

I övriga Europa bevakar länder sina språkliga fränders intressen i grannländerna, men Sverige är omedvetet om de svensktalande i Finland. Det sätter oss helt i händerna på finnarnas godtycke och då har vi, en liten minoritet på 5,5 procent av befolkningen, inte mycket att komma med.

Låt vara att vi har en språklag som jämställer svenska språket med det finska, men den är en teoretisk fantasiprodukt som har ganska lite med verkligheten att göra.

Nyligen gick svenska staten in med stöd till ett projekt initierat av Paavo Lipponen som handlar om svenska i finska skolor.

De finskspråkiga kan aldrig upprätthålla det svenska språket och den svenska kulturen i Finland. Det kan bara vi finlandssvenskar göra.

För cirka 100 år sedan grundade Vilhelm Lundström Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet. Han ville samla alla svensk­talande i världen.

Sverige är det politiska fosterlandet, medan det svenska språkområdet är nationaliteten i etniskt och språkligt hänseende, menade Lundström.

Vi svenskar i andra länder behöver idag en samlande kraft som kan se att nationalitet handlar om mera än landsgränser. Och vi behöver Sveriges stöd.

Utan Sveriges hjälp går finlandssvenskarna genom tvåspråkighet över till enspråkig finskhet och en del av Sveriges historia går i graven. Det här är en verklighet som pågår just nu. Finns det någon i Sverige som bryr sig?