Jag kan bara hoppas att docenten Bo Malmberg är bättre på att studera framtiden än han är att tolka historia. Han hävdar på SvD Brännpunkt (27/7) att om bara kronan hade släppts loss redan 1985, så skulle 90-talskrisen aldrig ha inträffat. En stigande krona och höjd ränta hade dämpat det inflationstryck som sedan blev vår olycka. I teorin har han rätt, men bara om man bortser från praktiken. I mitten av 80-talet fördes i själva verket en högräntepolitik - med en realränta som översteg 90-talets - men det gjordes för att hindra kronan från att falla. Finansiellt kapital måste lockas till landet genom så kallat räntearbitrage. Orsaken till denna svaghet hos vår valuta var inte bara en lång inflationshistoria, som började i mitten av 70-talet, utan också ett snabbt växande utflöde av svenska företagsinvesteringar till dåvarande EG. Man vågade inte tro på ett svenskt inträde i den inre marknad som var på väg.
Både i Riksbanken och i finansdepartementet skulle vi ha välkomnat en revalvering av vår valuta. Men att vända det rådande trycket nedåt på kronan till motsatsen skulle ha krävt så höga räntenivåer att genomslaget på sysselsättningen blivit ganska våldsamt. Dessutom skulle det ytterligare ha minskat näringslivets vilja att investera i Sverige till förmån för EG-området. Kapitalutflödet skulle ha fortsatt och på sikt sänkt kronan igen. Den stora skillnaden mellan 80- och 90-tal är alltså inte räntepolitiken.
Malmberg har också fel när han skriver att det inte går att kombinera budgetåtstramningar med en fast växelkurs. Avgörande var något annat, nämligen att det tidigare allt annat övergripande målet om full sysselsättning ersattes med en norm för arbetslösheten som hamnat någonstans ovanför 4 procent. Det blev politiskt möjligt att strama åt finanspolitiken, höja skatter och sänka utgifter, trots massarbetslöshet. Det är sant att räntepolitiken drog åt samma håll. Men det skedde först sedan man gjort penningpolitiken synnerligen expansiv genom att låta kronan falla med ca 30 procent. Det gynnade tillväxten ett tag men nu ser det ut att inte hjälpa längre.
Sanningen är att vi vet mycket lite om den nuvarande ekonomiska politikens möjligheter att i framtiden bevara både stabilitet och tillväxt. Däremot vet vi att antingen svenska regeringar eller marknaden fört befälet över den svenska kronan har den de senaste 25 åren fallit i värde och berövat svenska löntagare betydande välstånd utan att fördensskull rädda deras jobb.
