I fredags tillsatte regeringen Erna Zelmin, generaldirektör för Rättsmedicinalverket, att leda utredningen som ska se över lagstiftningen för hälso- och sjukvård åt asylsökande och papperslösa. Vid upprepade tillfällen har FN och vårdens yrkesorganisationer kritiserat Sverige för att bryta mot grundläggande mänskliga rättigheter och vårdetik genom att begränsa dessa gruppers tillgång till vård. Det är nu hög tid att gå vidare i frågan.
Regeringen framhåller att eventuella lagändringar inte får leda till ”negativa konsekvenser för den reglerade invandringen”. Vi menar att det inte kan vara sjukvårdens uppgift att upprätthålla en reglerad invandring och hoppas att utredaren snarast föreslår en lagändring som innebär att alla människor i vårt land får samma rätt till vård.
Sverige är ett av de mest restriktiva länderna i Europa när det gäller tillgången till vård för papperslösa. De har idag enbart rätt till akut vård, som de själva måste bära hela kostnaden för. En komplikationsfri förlossning kostar till exempel över 20000 kr. De flesta papperslösa kan inte betala dessa summor.
Följderna av dagens lagstiftning blir i vissa fall mycket allvarliga. Cancerpatienter vägras strål- behandling, diabetiker nekas insulin och gravida avvisas från mödravårdscentraler. Barn har fått förlösas under svåra omständigheter med komplikationer för både mödrar och barn. Dessa tragiska fall hade kunnat förhindras med förebyggande vård. Ingenstans i direktivet talas om detta mänskliga lidande. Men lidandet finns där, bakom utredningar och betänkanden. Yrkesverksamma inom vården ser det och reagerar på det.
Att neka en patient vård på grund av hans eller hennes legala status är också ett brott mot vårdpersonalens yrkesetik. De grundläggande principerna för vårdpersonal är att alla människor ska behandlas lika och att vård ska ges utifrån individens behov. Yrkesetiken fungerar som en moralisk kompass för hela vården och är central för att god hälso- och sjukvård ska kunna ges åt alla i Sverige.
I direktivet låter regeringen förstå att det skulle föreligga en konflikt mellan att ”prioriteringar på objektiva grunder alltid [har] gjorts och kommer alltid att behöva göras inom vården” och läkaretikens principer om icke-diskriminering och vård efter behov. Vi håller inte med om det. Yrkesetiken står i samklang med de principer för medicinsk prioritering som fastställts av riks- dagen. Central bland dessa är behovs- och solidaritetsprin- cipen, som innebär att de svagaste patienternas behov, de patienter som inte själva kan hävda sina behov, särskilt ska beaktas. Papperslösa är en sådan grupp. Enligt människovärdesprincipen har alla människor samma värdeoavsett ålder, kön eller samhällsposition. Att neka vård åt en patient för att denne är papperslös är ett klart brott mot denna princip och strider mot de mänskliga rättigheterna, vilket FN har kritiserat Sverige för.
De mänskliga rättigheterna är det minimum av värdighet vi som nation har förbundit oss att ge till de människor som vistas inom våra gränser. Om Sverige med trovärdighet ska kunna arbeta för attmänskliga rättigheterstärks i andra länder, måste vi först sanera våra egna system som bryter mot dessa.
I direktivet framhålls också vikten av en reglerad invandring och att det är ”angeläget att en person som har fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd lämnar landet”. Att ge en sådan utgångspunkt för en utredning om tillgång till vård är en olycklig sammanblandning av politiska viljor. Bakom detta vilar antaganden som att tillgången till vård skulle vara en avgörande faktor för människor att söka sig till och uppehålla sig i Sverige.
Migrationsforskning har tvärtom visat att vård inte avgör vilket land människor flyttar till. Tillgången till vård är inte en migrationspolitisk utan en vårdpolitisk och humanitär fråga. Att rege-ringen i direktiven inte har gjort denna viktiga skillnad är olyckligt.
Erna Zelmin ska även ”beräkna kostnaderna för en utvidgad subventionerad vård”. Ibland tolkas dagens restriktiva lagstiftning som ett uttryck för vårdens knappa resurser. Erfarenheter från Stockholm talar emot detta. Ökad tillgång till vård minskade tvärtom kostnaderna. Förebyggande vård är betydligt billigare än akut vård och med ökad tillgänglighet kunde sjukdomar behandlas i ett tidigt skede innan de blev akuta.
Vi vill önska Erna Zelmin lycka till och kommer att följa arbetet med spänning. Vi hoppas att denna utredning leder till att Sverige äntligen får en anständig lagstiftning på detta område. En lagstiftning som innebär att alla människor i Sverige får rätt till vård på lika villkor. En lagstiftning som inte gör vårdpersonal till verktyg för att upprätthålla en reglerad invandring. En lagstiftning som på allvar försvarar de mänskliga rättigheterna.
Cecilia Kållberg
ordförande International Federation of Medical Students’ Associations (IFMSA) Sweden
Eva Nilsson Bågenholm
ordförande Sveriges Läkarförbund
Anna-Karin Eklund
ordförande Vårdförbundet
My Morin
ordförande Läkare i Världen
