Det har visat sig att reglerna om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning är svåra att pedagogiskt förklara för allmänheten.

Rolf Hillegren

Göran Kellner ställer frågan (16/12) hur det kan komma sig att samma personer hela tiden kan begå nya brott utan att få straff som håller dem borta från gatorna. Han ger själv svaret: det beror på att åklagarna tillämpar reglerna om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning och konstaterar att det måste kännas tungt för dem som drabbats av brott att dessa inte utreds.

Här vill jag påpeka att åtalsunderlåtelse förutsätter att brottet är utrett. Det finns mycket man kan ha synpunkter på inom polis- och åklagarverksamheten. Men trots det väljer Kellner att kritisera ett utmärkt verktyg som effektiviserar polisens och åklagarnas arbete och hushållar med skattepengar.

Det har visat sig att reglerna om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning är svåra att pedagogiskt förklara för allmänheten, vilket är beklagligt. Än mer beklagligt är att inte ens en företrädare för ett försäkringsbolag förstår dessa regler och förmår att dra riktiga slutsatser. Jag vill trots allt göra ett litet försök på det pedagogiska planet.

Antag att en notorisk tjuv dömts för tio inbrott. Därefter visar det sig att han begått ytterligare ett inbrott före domen. Åklagaren ska då ställa sig följande fråga: skulle straffet blivit längre om han även dömts för det elfte brottet? I de allra flesta fall blir svaret nej, vilket innebär att det vore fullständigt meningslöst att väcka åtal för detta brott. Åklagaren beslutar då om åtalsunderlåtelse eller förundersökningsbegränsning beroende på hur långt utredningen kommit. Men låt oss anta att utredningen var klar och brottet erkänt samt att åklagaren valde att åtala. Vad skulle resultatet bli? Jo, med största säkerhet skulle domstolen finna att den påföljd som redan dömts ut skulle avse även det elfte brottet. En sådan handläggning skulle kräva en avsevärd arbetsinsats av rättsväsendet till ingen nytta.

Nu kanske någon tycker att elva brott bör ge längre straff än tio men utdömande av straff är ingen matematisk verksamhet för domstolarna utan det handlar om att bestämma rimliga påföljder för de brott som samtidigt är uppe till bedömning. Om Kellner tycker att brottslingar ges möjlighet att begå brott alltför ofta bör han argumentera för strängare straff och effektivare jakt på gärningsmän. Reglerna om åtalsunderlåtelse är fel måltavla för hans missnöje.

Kellner och andra som fått reglerna om åtalsunderlåtelse om bakfoten bör ställa sig följande fråga. På vilket sätt skulle ett åtal i det fall som jag skisserat gagna den brottsdrabbade och försäkringsbranschen?

ROLF HILLEGREN

fd åklagare