Ärftligheten leder också till att det är svårt att diskutera och debattera statsskicket förutsättningslöst och principiellt.

Cecilia Åse

För ett år sedan var förberedelserna som mest intensiva inför det kungliga bröllopet. Det spekulerades kring bröllopsklänning och brudbukett. Storkyrkan putsades och de kungliga vagnarna dammades av. Utefter kortegevägen byggdes läktare, och tv-studios gjordes i ordning.

I år diskuteras i stället kungliga skandaler. Det talas om strippklubbar, kopplingar till gangsters och kriminalitet och om det som kallas ”komprometterande” bilder. I medierna diskuteras om kungens påstådda ageranden kan ha skadat Sverige och man frågar sig om det inte är dags för kronprinsessan att ta över.

Förra året skildrades de kungligas kärlekslycka som allas vår lycka. Nu frammanas en kollektiv upprördhet över det kungliga uppförandet. Båda känslolägena är ytterst en konsekvens av stadganden i regeringsform och successionsordning. Monarkins grundidé – att företrädarna för en viss släkt ärver uppdraget att företräda landet – har som följd att kungligheternas liv och leverne, deras vardag och vandel, formas till offentliga angelägenheter.

Att man föds till statschef skapar en relation som sträcker sig över tid. De kungligas livshistoria framställs som någonting som ”vi” delar. Vi antas minnas när kungen var en lillprins och bodde med sina systrar på Haga eller när kronprinsessan som tioåring gjorde julkorv med sin familj.

Det skapas delaktighet: de kungligas liv hänger ihop med våra liv. Det är detta som möjliggör de starka känslorna och engagemanget, att människor blir berörda och upprörda över de kungligas handlingar – det må vara deras officiella äktenskap eller eventuella besök på strippklubb.

När statsskicket diskuterades i samband med de stora författningsförändringarna i slutet av 60-talet och början av 70-talet ansågs ärftligheten borga för att statschefen skulle uppfattas som neutral och opartisk. Detta var ett av de tyngsta argumenten för att behålla monarkin. I grundlagens förarbeten är statschefens uppdrag tydligt uttryckt: uppgiften är att stå höjd över politiska konflikter och inte ta ställning i samhällsfrågor.

Grundlagsmakarna tänkte sig att det är lättare att inta statschefens upphöjda ställning om man är född till en sådan position. Samma tanke kom till uttryck i samband med införandet av könsneutral succession 1980.

En statlig utredning konstaterade då att en genom arv insatt statschef symboliserar tradition och kontinuitet i statslivet. På det sättet blir det lättare för monarken att ”vara en symbol för nationen, ställd utanför och över politiska partier och intressemotsättningar”.

Den svenska författningen bygger alltså på tanken att medlemmar av kungaätten – på grund av sin härstamning – kan företräda en neutral position höjd över politiska strider. I sig själv kan det framstå som upprörande och otidsenligt att ett av författningens fundament bygger på föreställningen om ”kungligt blod”. Att människors samhällsställning varken beror av deras kön, blod eller hudfärg är ju annars en central princip i demokratin. Genom att statschefsämbetet förs vidare genom arv sätts denna princip på undantag.

Ärftligheten leder också till att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att diskutera och debattera statsskicket förutsättningslöst och principiellt. Kungligheten står så att säga i vägen för diskussionen. När ett av de genom tiderna mest omskrivna förslagen att införa republik, socialdemokraten Nancy Erikssons riksdagsmotion från 1966, debatterades i riksdagen inledde hon själv med att understryka att hon på inget sätt vill kritisera sittande monark. När det gäller Gustaf VI Adolf så beundrar människor hans yrkesutövning och han är älskad som person, påpekade Eriksson. Varpå hennes debattmotståndare kvickt och kraftfullt kunde replikera: Men om kungen är omtyckt, varför ska han avskaffas?

När det gäller monarkin har alltså institutionen och personen visat sig vara synnerligen svåra att hålla isär i den politiska debatten. I stället för att diskutera statsskickets principer riktar sig uppmärksamheten och engagemanget mot de kungliga som personer. Demokratins grundvillkor och demokratiska värden och principer hamnar i skymundan medan kungliga göranden och låtanden hamnar i centrum.

Även den senaste tidens skandaler sätter givetvis de kungliga som personer i centrum av debatten. Det man sysselsätter sig med är frågan om kungen har komprometterat sig. Upptagenheten gäller honom som person: har han betett sig omoraliskt? Den kvinnosyn som råder på strippklubbar ifrågasätts däremot inte.

I stället för att diskutera de verkligt viktiga frågorna: kungens inflytande och det svenska statsskickets problem och inte minst stötande föreställningar om kvinnor, dryftas alltså frågor om kungens vandel. Kungligheten står stadigt i vägen för en långt viktigare diskussion.

CECILIA ÅSE

statsvetare vid Stockholms universitet, har skrivit boken Monarkins makt