Vice statsminister Jan Björklund, hans FP-kolleger EU-minister Birgitta Ohlsson och riksdagsledamot Carl B Hamilton skrev på Brännpunkt 13/12 om EU:s så kallade stabilitetsunion. De ser med stor oro på Sveriges tvekan, och kokar ner den till ett enkelt val: Ska vi gå med Europavännerna eller Europaskeptikerna?
I hela EU definierar man numera det EU-skeptiska blocket i rådet som det EU-fientliga Storbritannien, det främlingsfientliga Nederländerna och Sverige!
Göran Färm
Udden tycks främst riktad mot deras egen statsminister, men deras angreppssätt gör tyvärr hela denna komplicerade fråga till en fördummande för- eller emot-konflikt. Jag uppskattar deras positiva Europaintresse, men tyvärr är deras argumentation full av motsättningar och hyckleri.
Jag reagerar särskilt mot två saker:
1. De argumenterar för att Europa ska hålla samman. Samtidigt har regeringen med Birgitta Ohlsson i spetsen i en rad uppmärksammade fall aktivt format en blockerande minoritet av rikare nettobetalarländer som splittrar EU och har udden riktad mot de fattigare medlemsländerna.
Inför slutförhandlingen om EU:s budget 2012 konstaterade statssekreterare Hans Lindblad (M) att ”det ser bra ut. Vi har en tydlig blockerande minoritet av medlemsländer för den svenska positionen”. Det var alltså klart redan från början att Sverige tänkte splittra rådet och hårt attackera EU:s strukturfonder. Fonderna är ett sammanhållande kitt i EU, en topprioritet för de fattigare medlemsländerna, och ett viktigt verktyg för tillväxt, jobb, energiinvesteringar, innovation och insatser mot utanförskap. Utan att inse att fonderna är på väg att bli ett avgörande instrument för moderniseringen av fattigare EU-länder och regioner dömer Birgitta Ohlsson föraktfullt ut detta som ”50-talspolitik”.
Mest aggressiv mot andra medlemsländer var Fredrik Reinfeldt som nyligen i Bryssel hävdade att ”länder som inte håller koll på sin ekonomi inte ska få utbetalningar från EU:s strukturfonder och jordbrukssubventioner”. Vad är det för cynisk logik i att straffa kommuner, regioner, integrationsprojekt när deras regering har problem med statsfinanserna? Tala om att splittra EU!
Vi kan lägga till Sveriges egendomliga demonstration häromdagen om kärnkraftsforskningsprojektet ITER. Tillsammans med en liten minoritet krävde Sverige – mot rådets majoritet, kommissionen och parlamentet – att ytterligare cirka tre miljarder kronor ska tas från viktiga delar av EU:s forskningsprogram och stoppas in i miljardslukaren ITER.
Sverige blockerar också ett fortsatt ”krisundantag” inom EU:s globaliseringsfond som innebär att uppsagda arbetstagare förlorar en möjlig finansiering för omställning.
Med tanke på att Sverige samtidigt har beslutat återlämna en miljard som borde ha använts för viktiga integrationsprojekt i Sverige verkar det uppenbart att regeringen tycker att svensk EU-politik bara ska handla om åtstramning, avreglering och de rikare medlemsländernas intressen.
2. FP-skribenterna varnar också för att vi ska hamna på samma sida som det EU-skeptiska Storbritannien. Men i det vardagliga EU-arbetet är det precis den positionen Sverige har valt. I nästan alla de fall jag har refererat till ovan har Sverige lierat sig med Storbritannien!
Min slutsats är att det finns en hel rad svåra frågor att reda ut innan vi definitivt tar ställning till den så kallade stabilitetsunionen och att vi därför gör klokt i att hålla en öppen attityd tills frågorna har fått gedigna svar.
Men bortsett från det behöver vi en gedigen debatt om svensk EU-politik. I hela EU definierar man numera det EU-skeptiska blocket i rådet som det EU-fientliga Storbritannien, det främlingsfientliga Nederländerna och Sverige! Är detta verkligen framtiden för svensk Europapolitik?
GÖRAN FÄRM (S)
europaparlamentariker, talesman i budgetfrågor för de europeiska socialdemokraterna
