Toppmötet i Bryssel är över för denna gång. Vissa beslut var utmärkta, som påfyllningen av Internationella Valutafondens resurser liksom skärpt kontroll av finansmarknaden. Men i övrigt var mötet en besvikelse.
De förväntningar som fanns om att EU, efter ändlösa debatter, skulle lägga fast en position om hur man vill bistå de fattigaste länderna i klimatarbetet infriades inte. Vad sedan gäller den ekonomiska krisen är responsen från EU:s ledare fortsatt återhållsam.
Som om man väntar på att någon annan skall lösa problemet!
Bortsett från några hundra miljoner dollar till olika fonder inom klimatkonventionens ram har mycket litet gjorts för att i handling stödja u-länderna med åtgärder för anpassning, skydd av tropiska skogar och investeringar i effektiv och kolsnål teknik.
Situationen är pinsam. De rika länderna har med sina utsläpp skapat klimatproblemet och har ett moraliskt ansvar att stödja de fattiga länderna när deras utvecklingsansträngningar allvarligt försvåras. Katastroferna ökar i antal, vattentillgången äventyras, matproduktionen minskar, tropiska sjukdomar breder ut sig och så vidare.
Vi talar om extra kostnader i storleksordningen 25–50 miljarder dollar per år!
De rika länderna kunde bygga sitt välstånd på billig olja. Nu begär vi att u-länderna skall avstå från fossila bränslen och gå in för alternativa energiformer, som på kort sikt är avsevärt dyrare. Det framstår som självklart även här att den rika världen måste gå in och täcka stora delar av merkostnaden. Men denna fråga dras i långbänk, precis som stödet till anpassningsåtgärder.
Förtroendegapet är stort mellan rika och fattiga länder i klimatfrågan. EU:s toppmöte var tänkt att föra frågan framåt. Så skedde inte därför att vissa medlemsländer – framför allt Polen – var emot att EU skulle uttala någonting precist om ett kommande stöd.
Klimatförändringens effekter är redan märkbara i många regioner. Överutnyttjan-det av tropiska skogar, jordbruksmark, fiske och färskvatten kommer att ställa oss inför svåra utmaningar i framtiden.
Att hävda att vi först skall lösa den ekonomiska krisen för att därefter ta itu med klimatet och resursfrågorna är bara att lura sig själv. Krisen vi står inför är trefaldig och kräver ett samlat åtgärdsprogram.
Men på denna punkt finns tyvärr inte mycket att glädja sig åt på EU-planet, vare sig beträffande nivån på stimulanserna eller på inriktningen. Medan stimulansåtgärderna i USA motsvarar cirka 6 procent av BNP ligger nivån i EU totalt på knappa 2 procent.
Nivån på stimulanserna är en sak. Än viktigare är inriktningen och här finns anledning till stark kritik mot EU-länderna. Förutom att pumpa in pengar i bankerna har stimulanspaketen mest handlat om att sänka skatter, rädda bilföretag och bygga vägar. Totalintrycket är att till varje pris återskapa det läge som rådde före krisen.
”Slarva inte bort krisen!” Så kommenterade Barack Obama beslutet att drygt 110 miljarder av totalt 870 miljarder dollar av det amerikanska stimulanspaketet skall satsas på effektivare energianvändning, förnybar energi, utbyggnad av elnätet och kollektivtrafiken.
Toppmötet i förra veckan lyckades med en sak: En summa på 5 miljarder euro sattes av för att förstärka elnätet mellan länderna och utveckla tekniken för CCS (att fånga in och lagra CO2). Det var bra. Men var finns ett omfattande program för att isolera bostäder, bygga ut fjärrvärmen, förstärka det europeiska tågnätet samt över huvud taget underlätta omställningen till ett resurssnålare samhälle?
Ett sådant program skulle skapa många nya jobb och vara just den typ av stimulans som Europa behöver.
Den ekonomiska krisen har hittills hanterats påfallande konventionellt. Vi behöver en annan typ av tillväxt i framtiden. Krisen i ekonomin är ett unikt tillfälle att börja omställningen. Efter EU:s mindre lyckade toppmöte står nu hoppet till det kommande G20- mötet i London i början av april.
Anders Wijkman
Europaparlamentariker (KD)
vice ordförande i Tällberg Foundation
